Beautifuckingworld

Kvällens schlagerfestivlan var en besvikelse, så som så många andra schlagerkvällar. Denna var dock en större besvikelse än vanligt, då mitt förväntade sällskap reduserades från 4 till 2 till 0... så jag satt alldeles själv med mina två rader mjölkchoklad och hade inte ens någon att kommentera kläderna tillsammans med.
Som ni förstår så var min kväll inte någon vidare fröjd.
Jag måste dock poängtera vikten av Esta Noche-låten, som slog mig irriterande på näsan! Jag ville bara rycka tag i öronen på de små gossarna och smälla in lite vett i deras små sinnen, att Tu y yo, Esta noche, Ahahah inte nödvändigtvis är Amour! Att det troligen inte är fallet när de också rappar om dans och höfter som rör sig i takt med musiken, utan det är ren och skär KThet (om ni ursäktar mitt grova ordval) som detta handlar om mina UNGA POJKAR.

Nä, ursäkta mig, men jag blir så upprörd (men gud, vad är det för ord jag använder?) när folk använder sex och oklädda kvinnor som medel att skaffa sig populäritet. Det är i och för sig ett bevisat faktum att det fungerar, men det blir inte ett bättre tillvägagångssätt bara för det, i mina ögon.
Jag satt hela Killing me tenderly och väntade på att den ena flicksnärtens uringning skulle tappa sin fyllning, och såg  morgondagens rubriker framför mig: "VAD-HON-NU-HETTE visade BRÖSTEN i DIREKTSÄND SVT". Hon får visserligen skylla sig själv, men jag skulle fortfarande inte vilja bli känd för mina bröst när det är innehållet i min hals som är min högsta kändis-önskan.
I och för sig så säger man ju att man ska använda bröstet när man sjunger... men det är skillnad på att bli känd av det ena eller andra, om jag formulerar det så.

Usch, hela dagen har varit relativt kass idag.
Somnade från Opeth runt halv 1, och vaknade runt tio. Hade verkligen inget skäl att kliva upp (det fanns ingenting att äta i huset ALLS) så jag stannade i sängen till klockan tolv, och tog 1-bussen från pappa till mamma. Väl där så läser jag manga till klockan 5, då jag äter middag och får reda på att jag hade kunnat ta bussen-som-precis-hade-gått tillbaka om jag hade velat haft ett liv, och nästa buss skulle bara möjligtgöra ungefär 30 minuters umgänge och kändes rätt trist....
Jag fortsätter helt sonika att läsa manga till klockan 8 då melodifestivalen börjar, men får som sagt veta att jag skulle bli ensam med min fjärrkontroll... plus att melodifestivalen sög (utom Petra, för jag älskar henne ironi).

PLUSplus att min förkylning har fortsatt sitt party i mitt imunsystem, och jag lider av ont i halsen, nysningar och ett kontinueligt snytnings-behov.

PlusPlusPlus att jag har blivit erbjuden att gå på krogen TVÅ gånger ikväll, och första gången frågan ställdes kunde jag inte gå för jag skulle se på melodifestivalen med familjen (TRODDE JAG) och andra gången för att jag inte kände mig frisk. Jag skulle verkligen vilja gå!!!!! Men jäkla... jag har ingenting att svära åt.... tusan.... JÄRNSPIKAR!

Nu ska jag räkna matte...

FARVÄL!
// Fantomen på upphällningen.

Det var nu en vecka sedan jag bloggade senast, och jag erkänner öppet att det faktiskt inte har blivit så mycket bloggande över huvud taget den senaste tiden.

Jag har verkligen inte haft tid över, känns det som.

I och för sig så vet jag inte hur stor roll det spelar för er vardera jag bloggar eller ej, men det känns ändå som att jag borde rycka mig lite i kragen, och slänga ner mig framför datorn lite mer (jag är nog ungefär den första i världshistorien att säga så....), baserat på min bloggstatistik.


Och nu har jag ingen aning om vad jag ska skriva.

Babe firade sin 20nde födelsedag under veckan som gått, och det blev förstås party och även en liten släktträff för min del.
Det var faktiskt en annorlunda företeelse för min del, att så många släktingar var med på en födelsedagsfest. Jag är van vid att födelsedagsmiddagen (eller nåt) firas med respektive och familjen. En liten men tapper skara som samlas för att njuta av goda vänners lag.
Nu är dettta förstås ingenting negativt, utan det påminde mig bara om hur långt borta alla mina släktingar bor, och om hur annorlunda allting hade kunnat vara om man, som en utan mina farbröder och dennes familj, bodde kvar runt samma stad som min farmor och farfar (denne mor och far alltså). Hur annorlunda min syn på mina far-föräldrar är om man jämför med mina kusiner som lever kring henne samt. honom...


Sen så har jag APont i halsen, och världens snuva som jag inte har en aning om var den kommer ifrån!
Så JA, jag blev glad när de strök Cool Rider från spellistan på våran sista skolkonsert (nästan), så jag slapp sjunga själv, om så bara för en stund... Jag var rädd för att om vi hade spelat den så hade nog tyvärr publiken dragit hem redan under min första text-rad.
Eller, kanske inte, men jag var rädd för det!
Men, denna snuva har smugit sig på mig som en tunn vind om våren, omärklig tills den har kastat sig över dig, och pinar mig så som bara det allra mest elakartade tortyrredskap.
Nästan, iallafall...

Nu ska jag nog förflytta mina fötter till min säng, och kanske läsa en snutt alt. sova.

Ha en fortsatt underbar vecka! Imorgon väntar Opeth på mig!

Farväl!

You are treated the way you treat others.

Tyvärr blev fredagen lite spinnad... Jag var helt enkelt ett svin, oavsiktligt, och menar att så snart som möjligt make it up to den inblandade.
Jag har dock plågats av detta dryga misstag hela helgen.

Fredagen spenderades of course med min far, födelsedagstårta, Majs, och Sara&Elias.
... *insert misstag/missförstånd*...
Pappa gick dock och la sig halv tolv, och runt ett så var jag hemma hos Martz. Där hälsades jag välkommen av SJU karlar som formligen kastade sig över mig i högljudda glädjerop och välkomstkramar! Jag kände mig sjukt cool just då, kan jag verkligen säga. Tråkigt nog så hade hela sällskapet dragit inom en och en halv timme, och kvar blev jag, Martz och Fredde, ensamma och utelämnade i en mörk värld under en sen vinternatt. Dock hann det bli några brottningar, en kräkningsvarning och ett hopp i snön utan ytterkläder(!) innan allting lugnade sig inför natten (läs morgonen, klockan tre).

Vaknade gjorde vi förstås också (vissa tidigare än andra) och Jag&Martz ringde Bennie för att höra hur mycket han vägde... ett samtal som tog närmare en timme. Effektivitet, ett ord vi aldrig lärde oss i skolan.

Dagen fortsatte i en promenad hem till pappa, lite städning OCH BESÖÖÖÖK.
Mellan halv 7 - 8 ramlade det in lite folk från lite här och där, och vi samlades i vanlig ordning i mitt kök och åt den obligatoriska inte-intaget-innan-jag-kom-middagen (även jag). När alla hade kommit fram till mig så lade vi maten åt sidan (någon lade även extra mat på min tallrik varje gång jag vände ryggen till... jag fattade det aldrig och fick till slut ge upp och slänga det jag inte orkade ><) och lade i en växel kallad MelodiFestivalen!
Redan i början hade de flesta skiljaktigheter som delade in oss i vissa musiksmaks-grupper, men den största meningsskiljaktigheten var nog -Brudar! - Piano!!, som fick oss alla att asgarva till slutet av pogrammet.

Svenska folket valde tyvärr Alcazar framför Scotts (vilket var LAME) men lyckades iallafall skicka iväg Emila direkt till finalen.


Men, gott folk, kvällen fortsätter naturligtvis! Och detta gjorde även vi, men, istället för att styra stegen mot gryningen så förde vi våra fötter mot Lillis, och klunkade drinkar och öl i måttliga mängder till klockan slog tio i ett.
På Lillis hade vi nöjet att träffa en alkis som predrikade livets sanningar, så som: Ni ungdomar, ni är sandvikens drömmar! Ni är mina drömmar!" och "Säg inte hallå, det är som att säga fuckyou.", vilket vi med blida ögon lyssnade på och lade till hjärtat.
Några utav karlarna i sällskapet beslutade sig även för att utforska sin läggning en sekund, och mitt framför mina ögon -SMACK- slår två par pojk-munnar ihop och förgyllde min kväll så som ingen anan kväll har varit förgylld. Till min stora fröjd fick även jag hänga på denna händelse, och ett triangelhångel utbröt längst mot väggen, och i hela sällskapet utbröt något som man skulle kunna beskriva som uppspelthet. Trots att det bara var vi tre berörda (i det ursprungliga sällskapet) som faktiskt hånglade den kvällen var det inte utan att någon utav de övriga ringde till Vännen Sin för att få ett ev. tillstånd att få joina (tyvärr för denne så blev det ett nej...).
Jag lyckades med det stora accievement:et att SPÖA NÅGON PÅ GUITARHERO o-nykter och o-erfarenhet till trots. 99% på Jerrie(-eller-nåt).
Kvällen urartade lite smått, med ännu mer hångel och en uppraggad ditkommen kamrat till mig som även han joinade vårat triangel-konsept (efter en smärre övertalning). Mochos happie faces!

Runt klockan 12 fick jag jätteont i magen, och spenderade sista timman med att ha kräknings-varningar (som jag för allt i världen inte kan lista ut hut jag fick, eftersom jag varken är gravid (NOT!) eller hade förtärt särskilt mycket alkohol ditills) och ha kul samtidigt. Klockan tio i ett så tog jag iallafall mod till mig och bad om att få gå, vilket resten av mitt resterande-sällskap-minus-en självklart gick med på. Vi strosade i godan ro hem, under hjulnings-utmaningar och jack-påtvingningar.

Sömnen inföll någon gång runt tre denna natt med.

Jag vaknade runt 6.00 eftersom mitt magont och min kräknings-känsla inte ville låta mig sova längre... Jag behövde dock aldrig använda något poslintåg utan klarade mig gott utan, trots vissa ögonblick av tveksamhet. X:et gav sig hemåt med tolvbussen (har jag för mig), Eve drog halv fyra, och Martz drog hem till sig kvart i 7.

Nu sitter man här, klockan är 9, och jag lider fortfarande av magåkomman jag lyckades införskaffa för ca 20 timmar sedan och våndas i plågor.
Eventuellt kommer min fästman (in our minds) hit igen, men annars så får jag helt enkelt öva saxofonläxan i ensamhet.

I vilket fall, farväl!