The Smiths - How soon is now?
Klockan är så mycket som 23.14, och jag har alldeles nyss sett slut-halvan av Sex and the City-filmen. Jag har ingen aning om vilken utav filmerna (de är väl två) jag bevittnade, men jag kan nog säga att den... inte var den bästa film jag har sett.
Den fick mig dock att inse att jag borde börja gymma igen.
Okej, jag har aldrig gymmat (och kommer nog inte göra det inom en snar framtid) men om inte annat så börja röra på mig iallafall. Tae Kwan Don börjar först nu på lördag och jag har seriöst rört på mig alldeles för lite den senaste tiden. Detta inte för att jag inte har orkat, utan för att det har varit för mycket snö och jag inte har haft pengar till ett gymkort (okej, jag skulle nog kunna gymma på vintrarna, på springbanden!<3). Visst, jag erkänner att jag inte anser att jag är t j o c k men jag tycker nog att jag vill få tillbaka lite av mina muskler. Mmmm, jag gillade mina muskler, och saknar dom...
Jag tror inte att jag kommer att kunna slingra mig undan Mr B och hans joggingturer i omgärden, vilket säkert DÖDAR mig i vanlig ordning. De backar vi brukar jogga i är seriöst det jobbigaste (med stort JOBBIGASTE) jag har varit med om, ingen utav dem verkar gå neråt! Alla backar, och jag menar ALLA, går lodrätt rätt upp! Well... in my mind... Det är extremt jobbigt iallafall!
Samtidigt så kan jag inte låta bli att se fram emot att bli alldeles superstel i hela kroppen och önska-att-jag-aldrig-blivit-född-öm! AH! Jag älskar träningsvärk, endast till en viss utsträckning såklart, men i några dagar så är det underbart. Jag skulle vilja dra på mig ett par dojjor och springa... Men tyvärr så är det, som sagt, alldeles för blött för mig än, dock väntar jag entusiastiskt på att våren ska dra hitåt!
Nu ska jag dricka sju liter vatten, lägga in Unseen Academicals på mobilen, spela lite på guran och sedan lägga mig (lyssnandes till Unseen Academicals).
Morgondagens To-do-list:
MATTE!
Posta brevet.
Skriva på Pers.Brevet.
Åka till mor och skanna in intyg(?), samt skriva ut.
Spela bas.
Tack för ordet.
Den fick mig dock att inse att jag borde börja gymma igen.
Okej, jag har aldrig gymmat (och kommer nog inte göra det inom en snar framtid) men om inte annat så börja röra på mig iallafall. Tae Kwan Don börjar först nu på lördag och jag har seriöst rört på mig alldeles för lite den senaste tiden. Detta inte för att jag inte har orkat, utan för att det har varit för mycket snö och jag inte har haft pengar till ett gymkort (okej, jag skulle nog kunna gymma på vintrarna, på springbanden!<3). Visst, jag erkänner att jag inte anser att jag är t j o c k men jag tycker nog att jag vill få tillbaka lite av mina muskler. Mmmm, jag gillade mina muskler, och saknar dom...
Jag tror inte att jag kommer att kunna slingra mig undan Mr B och hans joggingturer i omgärden, vilket säkert DÖDAR mig i vanlig ordning. De backar vi brukar jogga i är seriöst det jobbigaste (med stort JOBBIGASTE) jag har varit med om, ingen utav dem verkar gå neråt! Alla backar, och jag menar ALLA, går lodrätt rätt upp! Well... in my mind... Det är extremt jobbigt iallafall!
Samtidigt så kan jag inte låta bli att se fram emot att bli alldeles superstel i hela kroppen och önska-att-jag-aldrig-blivit-född-öm! AH! Jag älskar träningsvärk, endast till en viss utsträckning såklart, men i några dagar så är det underbart. Jag skulle vilja dra på mig ett par dojjor och springa... Men tyvärr så är det, som sagt, alldeles för blött för mig än, dock väntar jag entusiastiskt på att våren ska dra hitåt!
Nu ska jag dricka sju liter vatten, lägga in Unseen Academicals på mobilen, spela lite på guran och sedan lägga mig (lyssnandes till Unseen Academicals).
Morgondagens To-do-list:
MATTE!
Posta brevet.
Skriva på Pers.Brevet.
Åka till mor och skanna in intyg(?), samt skriva ut.
Spela bas.
Tack för ordet.
Home - Edward Sharp and the Magnetic Zeroes
Home
Let me go home
Home is when ever I'm with you
Tack för ordet.
Chemo - Regina Spektor
Jag trodde att jag hade sett den sista utav dem i januari, det kändes som att allt var över, äntligen. Men det är tydligt att det inte är så enkelt, inte när själva skälet till din ångest inte är konstant. Inte kopplat bara till en enda situation, utan till hela existensen.
Varje gång jag gör fel.
Överallt. Så snart jag vet att jag har sagt någonting fel, gjort någonting fel, gett fel intryck känner jag det. Jag känner att jag måste bättra mig, och vet att jag borde göra det.
Men hur?
Hur låter man bli att göra fel? Hur lär man sig att göra rätt?
Jag såg på film inatt, två män var på gränsen till att dö. De pratade om vad som gjorde dem glada, om allt de älskade och allt de önskade att de skulle få se igen.
Vad skulle jag tänka på om detta var min sista stund?
Det finns ingenting jag litar på längre. Jag vet att vissa saker finns. Som en matematisk formel att luta sig tillbaka mot, men som jag inte förstår.
Alla säger saker och gör tvärt emot.
Och jag gör aldrig rätt.
Vem kan... förbarma sig över min existens när jag alltid kommer att göra fel?
Visst kommer jag att göra rätt ibland, men jag kommer alltid att göra fel därimellan (eller tvärtom, att jag gör rätt mellan felen, men sak samma). Varenda människa i världen är männsklig, ingen är perfekt.
Men vem vill "ha" (gud vad fånigt det låter, men jag kan inte hitta på något bättre i detta sömndruckna tillstånd) någon som inte är perfekt?
Vem kommer på min begravning med inställningen att jag var oersättlig?
Jag kan inte tänka på en enda som har visat för mig att jag är oersättlig, att jag är prioriterad över någonting annat, vad som helst.
Jag vet att det finns människor som gör det, prioriterar mig, men jag ser det inte.
Inte ibland.
Inte inatt.
Och det här är väl skälet till att alla mina inlägg har varit värdelösa de senaste månaderna.
För att allt som jag haft att skriva är värdelöst.
Och ja, för er snabbtänkta där ute så kommer detta nog att raderas när jag väl har läst igenom det imorgonbitti, då jag inte längre... whatever.
Tack för ordet (oavsett).
Varje gång jag gör fel.
Överallt. Så snart jag vet att jag har sagt någonting fel, gjort någonting fel, gett fel intryck känner jag det. Jag känner att jag måste bättra mig, och vet att jag borde göra det.
Men hur?
Hur låter man bli att göra fel? Hur lär man sig att göra rätt?
Jag såg på film inatt, två män var på gränsen till att dö. De pratade om vad som gjorde dem glada, om allt de älskade och allt de önskade att de skulle få se igen.
Vad skulle jag tänka på om detta var min sista stund?
Det finns ingenting jag litar på längre. Jag vet att vissa saker finns. Som en matematisk formel att luta sig tillbaka mot, men som jag inte förstår.
Alla säger saker och gör tvärt emot.
Och jag gör aldrig rätt.
Vem kan... förbarma sig över min existens när jag alltid kommer att göra fel?
Visst kommer jag att göra rätt ibland, men jag kommer alltid att göra fel därimellan (eller tvärtom, att jag gör rätt mellan felen, men sak samma). Varenda människa i världen är männsklig, ingen är perfekt.
Men vem vill "ha" (gud vad fånigt det låter, men jag kan inte hitta på något bättre i detta sömndruckna tillstånd) någon som inte är perfekt?
Vem kommer på min begravning med inställningen att jag var oersättlig?
Jag kan inte tänka på en enda som har visat för mig att jag är oersättlig, att jag är prioriterad över någonting annat, vad som helst.
Jag vet att det finns människor som gör det, prioriterar mig, men jag ser det inte.
Inte ibland.
Inte inatt.
Och det här är väl skälet till att alla mina inlägg har varit värdelösa de senaste månaderna.
För att allt som jag haft att skriva är värdelöst.
Och ja, för er snabbtänkta där ute så kommer detta nog att raderas när jag väl har läst igenom det imorgonbitti, då jag inte längre... whatever.
Tack för ordet (oavsett).
Erik Linder
Jag gillade verkligen hans låt i melodifestivalen, med texten från allas våran svenska hjälte Kenneth Gärdestad! "Hur kan jag tro på kärlek?"
Annars så är hans version på "Jag hatar att jag älskar dig" (orginal från Håkan Hellström har jag för mig) riktigt mysig. Väldigt liksom... soft, den utmanar inte riktigt någonting, men den är värt sin plats i min spotifylista!
Tack för ordet.
Breakfast with Scot
Jag såg nyss klart på Breakfast with Scot för andra gången på tolv timmar.
Jag tycker att den är fantastisk.
Den avdramatiserar homosexuallitet på ett sånt humoristiskt sätt.
Ett karl-par, varav den ena jobbar inom sport och verkligen inte vill att omvärlden ska få reda på hans alternativa läggning, blir tvingade att ta hand om en tolv-årig pojke.
En tolv-årig pojke som skulle kunna agera själva personifieringen av en bög.
Det är så härligt att se en homosexuell karaktär som är "straight", kontrasten mot det kommersiella. En gay man som beteer sig precis som en hetro man skulle göra, inget konstigt med det. Inga heta kyssar, inga spontana handhållningar, inga överdrivet känslofyllda kramar eller diskussioner med en kvinnas tigande-men-talade tystnad, inget som stereotypen framställer. Och det som skulle kunna vara gayt ligger fortfarande i gränslandet, för det skulle kunna vara en hetro också.
Jag vet inte om det jag har skrivit makes any kind of sense (och ja, jag använder gärna engelska uttryck när jag är alldeles på väg att somna) men jag tycker helt enkelt om filmer som inte går på steroeotypen.
Det blir så fruktansvärt förutsägbara och t r å k i g a . Dock, detta är förstås en egen åsikt.
Jag ska erkänna att jag nog hellre ser på bög-filmer än lebb-filmer, till större delen för att; enligt min uppfattning så är majorieten av lebb-filmerna porrfilmer, en genre som jag tyvärr inte har lärt mig att uppskatta, samt troligen inte kommer att göra någonsin. Dock erkänner jag att Dålig Uppfostran var lite av det mer ogenerade lagret i min book of records, och Another Gay Movie var inte ens värd att se slut på.
Jag har sett Fucking Åmål på lebb-sidan, och den gillade jag, men Mulholland Drive var riiiktigt sjuk (på ett skumt inte hett sätt).
Måste också konstatera att ***** ******* nog var den sämsta film jag någonsin sett, så dålig att den inte ens var värd att skriva ut namnet på. Jag tänkte dock att det var värt att skriva antalet bokstäver, ifall någon utav er också känner igen beskrivningen.
Men nu är det läggdags.
Tack för ordet.
Jag tycker att den är fantastisk.
Den avdramatiserar homosexuallitet på ett sånt humoristiskt sätt.
Ett karl-par, varav den ena jobbar inom sport och verkligen inte vill att omvärlden ska få reda på hans alternativa läggning, blir tvingade att ta hand om en tolv-årig pojke.
En tolv-årig pojke som skulle kunna agera själva personifieringen av en bög.
Det är så härligt att se en homosexuell karaktär som är "straight", kontrasten mot det kommersiella. En gay man som beteer sig precis som en hetro man skulle göra, inget konstigt med det. Inga heta kyssar, inga spontana handhållningar, inga överdrivet känslofyllda kramar eller diskussioner med en kvinnas tigande-men-talade tystnad, inget som stereotypen framställer. Och det som skulle kunna vara gayt ligger fortfarande i gränslandet, för det skulle kunna vara en hetro också.
Jag vet inte om det jag har skrivit makes any kind of sense (och ja, jag använder gärna engelska uttryck när jag är alldeles på väg att somna) men jag tycker helt enkelt om filmer som inte går på steroeotypen.
Det blir så fruktansvärt förutsägbara och t r å k i g a . Dock, detta är förstås en egen åsikt.
Jag ska erkänna att jag nog hellre ser på bög-filmer än lebb-filmer, till större delen för att; enligt min uppfattning så är majorieten av lebb-filmerna porrfilmer, en genre som jag tyvärr inte har lärt mig att uppskatta, samt troligen inte kommer att göra någonsin. Dock erkänner jag att Dålig Uppfostran var lite av det mer ogenerade lagret i min book of records, och Another Gay Movie var inte ens värd att se slut på.
Jag har sett Fucking Åmål på lebb-sidan, och den gillade jag, men Mulholland Drive var riiiktigt sjuk (på ett skumt inte hett sätt).
Måste också konstatera att ***** ******* nog var den sämsta film jag någonsin sett, så dålig att den inte ens var värd att skriva ut namnet på. Jag tänkte dock att det var värt att skriva antalet bokstäver, ifall någon utav er också känner igen beskrivningen.
Men nu är det läggdags.
Tack för ordet.
