Beautifuckingworld

Idag har jag gjort någonting mycket experimentärt.

Jag har ätit hela dagen, i princip.


Mycket rebelliskt! Jag vet inte om detta kommer att bli ett underhållande inlägg, as such, men jag vill ändå dokumentera min funderingar om min egen kost och hälsa.

Jag vägde mig igår, 62 kg, och skall nu se om det förändras någonting. Jag hörde nämligen (eller ja, läste från en bok) att om man äter mat som är gjord för kroppen så ska man inte öka i vikt överdrivet, att kroppen kan ta hand om överflödet i de fall som den vet vad den ska göra med det (komplicerad mening).

Så idag har jag ätit (i tidsenlig ordning):
1 port potatis och fläskfilé (tack Petter!)
1 port couscous, fläskfilé och köttfärsgryt-rester
2 port yoghurt och müsli
3 ägg
1 st gluten- och mjölkfritt (fruktansvärt osmakligt) bröd

Jag kan iofs säga att Petter använde en anselig mängd olja när han stekte filén, men i övrigt så var det bra råvaror, även om jag inte lyckades övertala honom att använda squashen. Ingen pasta, ingen ketchup, ingen maxburgare, men däremot en massa grädde, MUMS! Det bör nämnas att jag klev upp klockan elva också, så detta är konsumerat på 12 timmar ungefär, och att jag började morgonen med att inom tre timmar äta de två översta punkterna och en av de två portionerna med yoghurt och müsli.

Känner mig mätt och belåten, och energisk till tusen. Hade klockan inte varit så mycket hade jag nog gått på en promenad (vill jag hoppas), och hade jag haft sällskap så hade jag nog tagit en promenad ändå. Ska nog göra några situps och armhävningar, eller åtmindstånde träna handlederna.

Jag har antagningsprov om några veckor och vill vara fit4funk, är fortfarande svag i handleden. Men, det blir bättre och bättre. Det känns riktigt bra nu faktiskt, bättre än för ett år sedan iallafall.

Hmmm... i övrigt så... Petter lagade middag åt mig för några dagar sedan, och jag tycker att det var fantastiskt! Jag har sagt det en halv miljon gånger på en halv miljon olika ställen men det förtjänas att sägas en gång till! Det var skönt att inte behöva laga mat och diska... även om jag fick lite dåligt samvete över detsamma...!

Det var väl allt för denna gång.
Eller jo, jag fick träffa Monroe mer än en timme denna helg! Vi var uppe till kl 2 och snackade strunt, men sen höll jag på att falla isär och gick och la mig... och läste bleach till kl 3, haha! Vid det lagret hade tom Monroe sjunkit ner i sömnens drömland sedan en halvtimme tillbaka, haha jag är sämst på att slappna av och SOMNA.Vissa kallar det dumhuvve, andra skill. Jag vet inte jag!


Tack för ordet!

Ibland känns det som att folk inte pratar med en för att man har gjort någonting fel, men som man själv inte vet om.

Jag menar, vad ska man göra?

Det känns ju superfånigt att fortsätta höra av sig om man bara känner sig obekväm, men samtidigt, om man verkligen vill vara vän med människan så VILL man ju faktiskt lösa det.
Men hur löser man någonting som man inte vet om?

Personligen finner jag det fantastiskt opraktiskt att folk inte är ärliga och berättar vad tusan som har hänt, så att man kan bättra sig till nästa gång. Och även om man inte vill bättra sig så har man iaf tagit ett beslut i frågan, inte bara blivit, rent utsagt, övergiven. För vad ger man för val egentligen?

Om jag överger någon utav mina vänner utan att ge något skäl för varför så har jag ju inte gett dem någon möjlighet att bättra sig, att prioritera deras vänskap med mig jämtemot det som jag blir frustrerad över. Jag menar, om någon utav mina vänner skulle bli irriterad över att jag petar näsan så är det såklart att jag slutar med det för att få hänga med dem.

Många kanske säger att man inte ska tvinga någon att ändra sig för någon annan, men det är inte det som är grejen, det är ingen som tvingar någon till någonting. Man gör bara någon medveten om spelreglerna.

Jag vill inte vara med dig "därför att", och skulle må mycket bättre "om du".
"Om du" är mycket mer värt att hålla kvar i än att fortsätta hänga med mig (eller någon annan) så vet båda om det, och kan gå vidare med sina liv utan att någon känner sig osäker längre.

Jag kan erkänna, med viss skam, att jag har övergett människor.
Eller ja, nu när jag tänker efter så finns det nog bara en människa som jag har övergett.

Resten har nog varit, mer eller mindre, medvetna om vad jag har tyckt och tänkt, just för att jag själv tycker att det är så jobbigt när folk beteer sig så mot mig.

Ibland har det nog verkat som att jag har övergett någon, utan skäl, men det har ofta varit för att jag inte har övergett dem, utan att jag har övergett allting. Det är snarare det jag skäms för, som jag skrev ovan.

Jag skäms supermycket varje gång jag inser att jag har missat att svara på sms för att jag har tänkt på för mycket under några veckor, eller att någon har frågat om att fika och jag har sagt nej flera gånger i streck. När saker börjar lugna ner sig igen brukar jag alltid ta tag i människor igen, och hoppas på att de förlåter mig för att jag inte fanns där just då.

Sen vet jag inte, det finns ju folk som verkar överge en, och som går igenom någonting sådant där. Det är det som är så svårt att avgöra. Och det är DET som jag vill att folk ska vara ärliga med.

Överger ni mig, och av vilket skäl, eller är det bara just nu det verkar mycket?
Jag har inget emot att vänta 6 månader, men jag vill inte gå omkring och inte veta.


Tack för ordet.