Beautifuckingworld

"Jag tror att jag är kär. På det viset kan jag glömma bort hur olycklig jag egentligen är."


Tack för ordet.

Funderar stenhårt på att köpa mig en fotoskrivare!
Enda som hindrar mig är egentligen att bläck är dyrt som tusan och det håller inte så länge... Istället funderar jag på att börja skicka efter bilder, krånglet blir ju i det fallet att jag inte alltid har pengar att skicka efter dom.
samtidigt så kanske det är värt det. TROLIGEN.

Nu skriver jag ut mina minnen svartvitt på A4 så att jag iallafall har någonting som påminner mig om mitt förflutna. Det är så lätt att glömma.

Aja, vi ses i villan.


Tack för ordet.

"I'm deeply, fantasticly, freackishly, geekishly, hopelessly, wonderfully in love with who I think you are."


Tack för ordet.

My dream is Ray
and it is played in blueRay.


Tack för ordet.

Varför, kan man fråga sig.
När jag klickar in mig på dessa vita sidor blir mina tankar som förblindade, upphettade. Som om en eld brinner i halsen på mig, och slickar sig upp över insidan på mitt huvud. Vart försvinner alla orden? Vart försvinner syftet?
Borta, likt den ömma smekning av en lätt sommarbris.
En sommarbris, en vind, som stormar bort allting, en tornade runt min ryggrad.
Bedövar mig.
Skönt.
Skönt att inte behöva känna någonting. Det man känner är inte tillräckligt för någon som ingenting vet, och vad gör det då för skillnad? Vad gör det för skillnad om det inte känns?
Skönt att ingen hoppas på det, för hoppas någon på det så känns det ännu mer otillräckligt.
Vad finns egentligen att hoppas på?
Vad som finns hos mig skiner med samma glans som hos någon annan, bara på ett annat sätt...
Och vill någon ha det försvinner det.

Lycklig varje dag säger dom.
Lycklig varje natt?
Vad är lycka?
En tesked kakao, tre teskedar socker, grädde, varmt vatten. En kopp varm choklad.
Det värmer på insidan, är man lycklig för det?
Och om detta vore lycka, att vara varm på insidan, varför känns min själ då så kall?
Vad saknas?

Tråkigt, säger dom, jag beklagar.
Vad vet dom?
Ett liv har avbrutits, allting har runnit ut i sanden, vad tusan var det värt?
Var det värt någon över huvud taget? Är jag värd något över huvudtaget? Är framtiden värt något?
Är det värt att vänta och se?
Well... what else is there to do, säger dom. Is there a choice hidden somewhere in this scenario?

Ida Long rinner ut ur mina högtalare. Begravningsmusik.
Inte på det traditionella viset, utan på det viset att jag inte skulle ha något emot att dö lyssnandes till hennes låtar. På samma vis som Anna Ternheim brukade vara, innan hon blev sorgemusik, för jag tänker alltid på Den Döde när jag lyssnar på Anna T.
Det är höst, sa hon.
Han är död, tänker jag.

Och endast något heligt kan återuppliva.
Men om var människa är sin egen gud, måste väl var och en kunna återuppliva sig själv?
Precis.
Skyll inte på det heliga att du är förnekad, skyll på det skenheliga.
Var människa är sin egen lyckas smed, och får akta sig själv från att bränna sig på alla järnen i elden.

Det finns mycket grönt i gräset, och man ser inte vad det är man har plockat förrän man har öppnat ögonen.
Det kan vissna mellan fingrarna på dig.

Är det inte en deprimerande tanke, att jag inte kommer på någonting att skriva om, förrän jag har intalat mig om att jag har tappat inspirationen?


Tack för ordet.

Jag har suttit här ett tag och funderat på om jag har någonting häftigt att skriva egentligen, och har nu kommit fram till att jag egentligen inte har det.

Inte mer än: You're the sirene.


Tack för ordet.