HOME - Edward Sharp and The magnetic zeroes
Väntar på bussen. Taggar på att hämta imt arbete.
Taggar på att bli klar med det.
Tack för ordet.
Utan dina andetag - Kent
Jag är så jäkla slut.
På allt, jag vet inte vad det är för fel på mig.
Jag skulle behöva något att fokusera på.
Jag skulle behöva någon som jag hade förut, "som jag hade dig förut."
Men allting försvann.
Hur var det man gjorde?
Jag pratade med en kamrat för någon dag sedan. Denna sa att när utländssa människor kommer hit så förvånas dem över hur mycket svenskarna gnäller på allt och inget. Om att köerna är för långa, att bussarna är sena. Men tänk om man träffas sitt livs kärlek i kön, eller börjar prata med en ny bästa vän medan man väntar på bussen?
Jag kunde inte låta bli att undra om jag är en av dom, en utav dom som gnäller utan ett egentligen skäl. Egentligen så har jag det fruktansvärt bra, jag har ett halvt hus för mig själv, gratis mat och husrum, ett stadigt jobb, möjlighet att utbilda mig, ett relativt jämställt samhälle.
Jag ska bättra mig. Jag ska försöka se det bättre i saker, verkligen, verkligen försöka.
Kan inte lova att jag kommer att lyckas direkt, eller ens någonsin, men jag ska försöka.
Jag vill verkligen inte vara kvällsdeprimerad, men vet inte riktigt hur man kommer undan det.
Hur kommer man undan det?
En annan utav mina vänner berättade en gång om hur tråkigt det var med människor som inte hör av sig. Som bara säger att "Gud vad trevligt att du hörde av dig! Vi får ses någon dag!" men som aldrig själv tar initiativet, aldrig själv ringer, aldrig själv bestämmer en fikadag.
Jag håller med, och samtidigt vet jag att själv gör det också.
Inte alltid, självklart, men ibland.
Har jag rätt att döma folk för något som man själv kämpar med att låta bli?
En annan undran jag hade var om jag skulle börja lägga ut på Fejjan när jag skriver inlägg, men sen insåg jag att jag inte skriver för att folk ska få veta, utan för att folk ska kunna få veta. Om dom vill veta så finns det här, hur jag mår skrivet mellan raderna. Att jag mest bara skriver på kvällarna, och under kvällsdepritionen, gör nog att detta ändå inte är en särskilt läsvänlig blogg.
Jag kanske ändrar mig när jag kommer i en annan bloggcykel, vi får se!
Tack för ordet.
På allt, jag vet inte vad det är för fel på mig.
Jag skulle behöva något att fokusera på.
Jag skulle behöva någon som jag hade förut, "som jag hade dig förut."
Men allting försvann.
Hur var det man gjorde?
Jag pratade med en kamrat för någon dag sedan. Denna sa att när utländssa människor kommer hit så förvånas dem över hur mycket svenskarna gnäller på allt och inget. Om att köerna är för långa, att bussarna är sena. Men tänk om man träffas sitt livs kärlek i kön, eller börjar prata med en ny bästa vän medan man väntar på bussen?
Jag kunde inte låta bli att undra om jag är en av dom, en utav dom som gnäller utan ett egentligen skäl. Egentligen så har jag det fruktansvärt bra, jag har ett halvt hus för mig själv, gratis mat och husrum, ett stadigt jobb, möjlighet att utbilda mig, ett relativt jämställt samhälle.
Jag ska bättra mig. Jag ska försöka se det bättre i saker, verkligen, verkligen försöka.
Kan inte lova att jag kommer att lyckas direkt, eller ens någonsin, men jag ska försöka.
Jag vill verkligen inte vara kvällsdeprimerad, men vet inte riktigt hur man kommer undan det.
Hur kommer man undan det?
En annan utav mina vänner berättade en gång om hur tråkigt det var med människor som inte hör av sig. Som bara säger att "Gud vad trevligt att du hörde av dig! Vi får ses någon dag!" men som aldrig själv tar initiativet, aldrig själv ringer, aldrig själv bestämmer en fikadag.
Jag håller med, och samtidigt vet jag att själv gör det också.
Inte alltid, självklart, men ibland.
Har jag rätt att döma folk för något som man själv kämpar med att låta bli?
En annan undran jag hade var om jag skulle börja lägga ut på Fejjan när jag skriver inlägg, men sen insåg jag att jag inte skriver för att folk ska få veta, utan för att folk ska kunna få veta. Om dom vill veta så finns det här, hur jag mår skrivet mellan raderna. Att jag mest bara skriver på kvällarna, och under kvällsdepritionen, gör nog att detta ändå inte är en särskilt läsvänlig blogg.
Jag kanske ändrar mig när jag kommer i en annan bloggcykel, vi får se!
Tack för ordet.
ett fan fan fan fan fan-inlägg.
Jag kan inte lyssna pådet där.
Jag fastnar, inte på ett bra sätt.
Jag har varit hos min mor i helgen, ätit mer godis än jag har gjort på hela månaden.
Vi plockade svamp, det enda gången jag har rört mig den här månaden
om man räknar bort när jag har går till repningarna, 25 minuters promenad med en 6-7 kilo bas på ryggen.
Allting suger.
Ingen går att lita på
för ingen säger att jag har fel när jag konstaterar felaktigt.
Stå och se på också D E 1 sätt att hålla med.
Jag vill bort.
Jag vill till Italien.
Jag vill ut i Europa.
jag vill bort härifrån, här där namn överraskar mig och drar blodet från min själ
om ens bara för stunden, om ens bara en stund på miljoner.
Ingenting hjälper
hur mycket jag än tänker så går det inte över
hur mycket jag än låter bli så finns det kvar.
Ingen kommer sakna mig
Ingen letar efter mig
Ingen bryr sig aktivt
Jag vet, jag ljuger
men jag ser inget
för alla gömmer sig
alla håller tyst.
Jag är så trött på Sverige.
På vårt "Ensam är stark" "Skäms för dina föräldrar" "Tala aldrig med människan på bussen" "Snubbla aldrig på gatan" "klä dig aldrig konstigt" "Peka inte" "Håll tyst om du inte blir tillsagd".
Jag är en tomboy, till viss del oavsiktligt, till viss del för att utmana normen.
Inte för att normen inte är rätt, men för att icke-normen inte ska vara fel.
I sverige är jag vad jag gör mig till, inte hur jag beteer mig.
Sverige med sin jämställdhet är för politiskt korrekt för att säga att; vi hade fel, men vi har lärt oss.
Och dess invånare tar efter, jag sa aldrig att att jag inte yckte om dig, jag sa att jag inte tycker om att umgås med dig, nej du är fantastisk på alla sätt men jag vill bara inte vara med dig.
SVERIGE GER INTE FOLK NÅGON CHANS ATT ÄNDRA SIG för det är "fult" att säga att något är fel. Nej du är såklart perfekt, men jag vill inte prata med dig, nej det är såklart att du inte har några fel.
JAG HATAR DIG.
Inte för vad du gjorde, för vad du inte gjorde.
Jävla sverige.
Ett fantastiskt välfärdsland,
men man kan inte räkna lycka i välfärd
jävla idiot.
"Jag borde nog lugna mig
Dom kommer döma mig
Du lär väl lämna snart och här står jag kvar
För jag blir så dum av dig"
Jag är fel.
Jag är fel för det här landet.
Jag är fel för den här världen.
VAD AR DET FÖR FEL PÅ MIG?
Ingen som vet,
eller,
det är ingen som säger något.
För inte frågade jag väl dig?
av dom 9 miljarder människor i sverige är du en ynka niomiljontedel, det finns ju 8miljoner999tusen999 9miljontedelar kvar som kan svara på den frågan.
Trots att jag gång på gång försöker radera detta från mitt sinne så går det inte
att hålla tyst är att ljuga
att ljuga är att vara oärlig
och sverige är oärligt.
Hur ska jag kunna leva här?
Jag fastnar, inte på ett bra sätt.
Jag har varit hos min mor i helgen, ätit mer godis än jag har gjort på hela månaden.
Vi plockade svamp, det enda gången jag har rört mig den här månaden
om man räknar bort när jag har går till repningarna, 25 minuters promenad med en 6-7 kilo bas på ryggen.
Allting suger.
Ingen går att lita på
för ingen säger att jag har fel när jag konstaterar felaktigt.
Stå och se på också D E 1 sätt att hålla med.
Jag vill bort.
Jag vill till Italien.
Jag vill ut i Europa.
jag vill bort härifrån, här där namn överraskar mig och drar blodet från min själ
om ens bara för stunden, om ens bara en stund på miljoner.
Ingenting hjälper
hur mycket jag än tänker så går det inte över
hur mycket jag än låter bli så finns det kvar.
Ingen kommer sakna mig
Ingen letar efter mig
Ingen bryr sig aktivt
Jag vet, jag ljuger
men jag ser inget
för alla gömmer sig
alla håller tyst.
Jag är så trött på Sverige.
På vårt "Ensam är stark" "Skäms för dina föräldrar" "Tala aldrig med människan på bussen" "Snubbla aldrig på gatan" "klä dig aldrig konstigt" "Peka inte" "Håll tyst om du inte blir tillsagd".
Jag är en tomboy, till viss del oavsiktligt, till viss del för att utmana normen.
Inte för att normen inte är rätt, men för att icke-normen inte ska vara fel.
I sverige är jag vad jag gör mig till, inte hur jag beteer mig.
Sverige med sin jämställdhet är för politiskt korrekt för att säga att; vi hade fel, men vi har lärt oss.
Och dess invånare tar efter, jag sa aldrig att att jag inte yckte om dig, jag sa att jag inte tycker om att umgås med dig, nej du är fantastisk på alla sätt men jag vill bara inte vara med dig.
SVERIGE GER INTE FOLK NÅGON CHANS ATT ÄNDRA SIG för det är "fult" att säga att något är fel. Nej du är såklart perfekt, men jag vill inte prata med dig, nej det är såklart att du inte har några fel.
JAG HATAR DIG.
Inte för vad du gjorde, för vad du inte gjorde.
Jävla sverige.
Ett fantastiskt välfärdsland,
men man kan inte räkna lycka i välfärd
jävla idiot.
"Jag borde nog lugna mig
Dom kommer döma mig
Du lär väl lämna snart och här står jag kvar
För jag blir så dum av dig"
Jag är fel.
Jag är fel för det här landet.
Jag är fel för den här världen.
VAD AR DET FÖR FEL PÅ MIG?
Ingen som vet,
eller,
det är ingen som säger något.
För inte frågade jag väl dig?
av dom 9 miljarder människor i sverige är du en ynka niomiljontedel, det finns ju 8miljoner999tusen999 9miljontedelar kvar som kan svara på den frågan.
Trots att jag gång på gång försöker radera detta från mitt sinne så går det inte
att hålla tyst är att ljuga
att ljuga är att vara oärlig
och sverige är oärligt.
Hur ska jag kunna leva här?
Ethereal Beauty - Only Time
Kanske är livet för mig förbrukat
och genom karma i nästa liv
förvandlas till en mask,
krälandes så som jag förtjänar.
Men nej, jag tror inte det.
Jag bestämmer inte vad andra gör
och jag har rätt
precis som jag ger samma rätt till alla
att bli ledsen, arg och sviken.
Jag har rätt till
precis som jag ger till alla
en andra chans
att göra om
och inte gör fel.
Slå an en annan ton
och låta en annan melodi
styra.
Jag erkänner mig ibland besegrad
av livet i sig
men jag väljer inte döden framför
utan utamanar än en gång
till att lyckas med någonting
om det är värt att kämpa för.
Jag lovar att alltid försöka bättra mig
om du lovar att berätta för mig
vad som skall åtgärdas.
Min största rädsla är att tro att jag är till lags
när jag snarare borde lagas,
att jag har repor som måste åtgärdas
snarast.
Så om du lovar att vara ärlig
lovar jag att ge ett ärligt försök
att alltid bättra mig.
och genom karma i nästa liv
förvandlas till en mask,
krälandes så som jag förtjänar.
Men nej, jag tror inte det.
Jag bestämmer inte vad andra gör
och jag har rätt
precis som jag ger samma rätt till alla
att bli ledsen, arg och sviken.
Jag har rätt till
precis som jag ger till alla
en andra chans
att göra om
och inte gör fel.
Slå an en annan ton
och låta en annan melodi
styra.
Jag erkänner mig ibland besegrad
av livet i sig
men jag väljer inte döden framför
utan utamanar än en gång
till att lyckas med någonting
om det är värt att kämpa för.
Jag lovar att alltid försöka bättra mig
om du lovar att berätta för mig
vad som skall åtgärdas.
Min största rädsla är att tro att jag är till lags
när jag snarare borde lagas,
att jag har repor som måste åtgärdas
snarast.
Så om du lovar att vara ärlig
lovar jag att ge ett ärligt försök
att alltid bättra mig.
