Beautifuckingworld

Underhållning för hjärta och själ


Tack för ordet.

Idag har jag sett jättemycket film!

Imorse såg jag andra halvan av Sucker Punch, en film som, likt twilight, är värd att se om man läser mellan raderna och ser det som en saga. Sjukt "gött" att symbolisera en kvinnas påtvingade prostution med ett surrealt krig. Med det sagt menar jag inte att det på nägot sätt är bra skådespel eller fantastiska dialoger, utan bara att det är skönt att se en film som är dålig men som på något vis ändå har ett budskap.

Sen såg jag Fantastic Mr. Fox, en fantastiskt fin barnfilm baserad på Roald Dahls berättelse. Kul sätt att portättera karaktärerna, filma och jag älskar verkligen George Clooney som Mr Foxs röst.

Nu senast såg jag Burke & Hare, en film jag verkligen inte skulle kunna rekommendera, egentligen. Den hade absolut sina stunder men den hade liksom inte en ordentlig röd tråd på något vis... klart underhållande men inte rolig som i att skratta, utan mer som "Say whaat?". Om något så var det den röda tråden kanske.

Anyway, jag bor numera med en tjej i ett dubbelrum på ett annan internat än det jag gjorde tidigare i år och förra året. Det känns rätt gött, det är lite tystare här och min rumskamrat går, liksom jag, och lägger sig innan midnatt (som oftast). Det är rätt packat i vårt rum, men vi får plats och myser, och eftersom jag inte bara tjänade en go rumskamrat utan också 2000 kronor så känns det rätt nice.

Ah, jag har egentligen inte så mycket mer att tillägga. Dagarna går och ensemblen repar på till alla konserter. Det är inte lika hektiskt som det har varit de senaste veckorna och det känns JÄTTESKÖNT. Nu kan jag fokusera helt på min egen öving och min utveckling på bas-spelandet. Den senaste månaden har jag varit borta varje helg, så jag har varken fått tid till att göra något för mig själv, se på film eller liknande, eller reflektera över alla konserter som varit förestående.

Min farmor kommer och bor här nästa helg! Det känns väldigt roligt, både för att jag ska få träffa henne och för att hon ska få komma bort ifrån sin, tyvärr numera, tomma lägenhet...

Till hösten är det KTH som gäller, äntligen har jag bestämt mig! Om jag inte kommer in på Birkagården dvs, men vi får se, troligen inte (jag får besked innan den 4e i så fall). I vilket fall så blir det inte till att jobba annat än om jag inte kommer in på någon utav skolorna... vilket jag håller tummarna på inte händer. I "värsta" fall kanske jag kan få jobb på ett Ica i närheten, men så vitt jag har förstått så är det tveksamt... men jag ska ändå ringa imorgon och prata litet med en kvinna om det.

Nej, det var allt för den här gången.
Allt gott, gott folk!


Tack för ordet.

Har vunnit en t-shirt och en av Anna Ternheims CD-skivor på julklappsspelet idag. Det var fint!
I övrigt så har julen, så som den verkar bli varje år, dramatisk. Jag går inte in på detaljer men det har varit många kullar även denna jul!

Vi åt ett kinesiskt julbord på Dragon Gate (det var dock inte vegetariskt så att jag och mitt vegetariska sällskap fick äta buffé, men allmän köttätande åsikt var att det var mycket gott) och handlade i giftshopen samt fick lite Kina-återblickar.

Under den tid som spenderades hos min ömma fader så åt vi mest bara ett julbord (innehållandes två vegetariska rätter, nämligen stekt potatis och köpt rödbetssallad... men jag fick skylla mig själv, jag tänkte inte på att laga någonting eget), såg på QI och spelade Monopol. Händelselös och skön. -Ish.

Nyår kommer att firas i Sundsvall, med sällskap av min bror och en kamrat till honom, i en badtunna. Spännande! Får se om det kommer att få plats någon mer bredvid mig och mina folkiskilon... De är rätt obefintliga, men man kan alltid låtsas att det finns några!

Hoppas allt är gött.


Tack för ordet.

Kocken kunde slänga sig i väggen!

Jag har nu den senaste terminen studerat på en folkhögskola som basist. Jag har lärt mig att spela walking och slap´n´pull, och såklart träffat en massa fina människor.

Om två veckor är det lov, och det känns rätt najs.

Kort och konsist inlägg, jag ska på föreläsning om ett tag så jag måste hinna hem och byta kläder (vi har bara internet i skolbyggnaden).

Vi hörs om ett halvår eller så!


Tack för ordet.

Hejsan peeps! Long time no seen!

Vad är det egentligen meningen att jag ska skriva nu då... um... Jag har spenderat sommaren med att vara betald musiker, genom kommunen! Kan vara världens mest aweseome sommarjobb, även fast det var en hel del jobb och organiseringar som behövdes.
Kan ärligt säga att jag inte tyckte att det var världskul att repa efteråt, men det gick ändå bra att repa till Olivias minneskonsert. Vilken gick bra! Även fast jag inte hörde ett dugg från basförstärkaren de första två låtarna, och fick räkna banden för att veta att jag låg rätt, haha.

Till hösten kommer jag att plugga till kock under 39 veckor. Sedan till senvåren ska jag försöka få jobb i Norge eller Australien, och jobba inom restaurang! Det kommer att bli awesome, och förhoppningsvis så kommer jag att kunna köra bil dit (och har skaffat mitt körkort!).

Igår var vi några stycken som var på bjudning, och det var helt jäkla awesome. SÅ SJUUUKT KUL! Tack för det!

Jag läste lite grann i min gamla dagbok imorse och reflekterade (ännu en gång) över hur världen förändras.
Det kändes tröstande på något vis.
Imma gonna miss you! If you ever need a hand I'll be there.

(Jag gissar att du har ett intresse för bloggar som ligger på minus 10, så att du någonsin kommer att läsa den raden är nog högst otroligt. Däremot så skriver jag den ändå, ganska mycket för min egen skull. Om detta nu ska föreställa min blogg så måste man nämna de största händelserna under den senaste tiden, annars så fyller liksom inte bloggen sitt syfte. Låter kanske huuuur fånigt som helst, men... anyways!)

Välkommen på middag någon gång i framtiden! Måste ju öva om det ska bli någonting av mig inom restaurangbranschen, komsi komsi.


Tack för ordet.

Jag har beslutat mig för att läsa till ingenjör på KTH istället för att bli musik- och mattelärare.
Ett år till MAX i Gästrikland sen drar jag vidare till stockholm och lever livet. Inte för att jag inte lever nu, men jag är lite trött på den här staden nu. Att bo med Monroe går bra och så, men... ändå.

Men nu ska jag inte ta upp min systers datortid, den ängeln.
Hoppas hon kommer in på sin skola, jag håller alla tummar och tår!


Tack för ordet.

Idag har jag gjort någonting mycket experimentärt.

Jag har ätit hela dagen, i princip.


Mycket rebelliskt! Jag vet inte om detta kommer att bli ett underhållande inlägg, as such, men jag vill ändå dokumentera min funderingar om min egen kost och hälsa.

Jag vägde mig igår, 62 kg, och skall nu se om det förändras någonting. Jag hörde nämligen (eller ja, läste från en bok) att om man äter mat som är gjord för kroppen så ska man inte öka i vikt överdrivet, att kroppen kan ta hand om överflödet i de fall som den vet vad den ska göra med det (komplicerad mening).

Så idag har jag ätit (i tidsenlig ordning):
1 port potatis och fläskfilé (tack Petter!)
1 port couscous, fläskfilé och köttfärsgryt-rester
2 port yoghurt och müsli
3 ägg
1 st gluten- och mjölkfritt (fruktansvärt osmakligt) bröd

Jag kan iofs säga att Petter använde en anselig mängd olja när han stekte filén, men i övrigt så var det bra råvaror, även om jag inte lyckades övertala honom att använda squashen. Ingen pasta, ingen ketchup, ingen maxburgare, men däremot en massa grädde, MUMS! Det bör nämnas att jag klev upp klockan elva också, så detta är konsumerat på 12 timmar ungefär, och att jag började morgonen med att inom tre timmar äta de två översta punkterna och en av de två portionerna med yoghurt och müsli.

Känner mig mätt och belåten, och energisk till tusen. Hade klockan inte varit så mycket hade jag nog gått på en promenad (vill jag hoppas), och hade jag haft sällskap så hade jag nog tagit en promenad ändå. Ska nog göra några situps och armhävningar, eller åtmindstånde träna handlederna.

Jag har antagningsprov om några veckor och vill vara fit4funk, är fortfarande svag i handleden. Men, det blir bättre och bättre. Det känns riktigt bra nu faktiskt, bättre än för ett år sedan iallafall.

Hmmm... i övrigt så... Petter lagade middag åt mig för några dagar sedan, och jag tycker att det var fantastiskt! Jag har sagt det en halv miljon gånger på en halv miljon olika ställen men det förtjänas att sägas en gång till! Det var skönt att inte behöva laga mat och diska... även om jag fick lite dåligt samvete över detsamma...!

Det var väl allt för denna gång.
Eller jo, jag fick träffa Monroe mer än en timme denna helg! Vi var uppe till kl 2 och snackade strunt, men sen höll jag på att falla isär och gick och la mig... och läste bleach till kl 3, haha! Vid det lagret hade tom Monroe sjunkit ner i sömnens drömland sedan en halvtimme tillbaka, haha jag är sämst på att slappna av och SOMNA.Vissa kallar det dumhuvve, andra skill. Jag vet inte jag!


Tack för ordet!

Ibland känns det som att folk inte pratar med en för att man har gjort någonting fel, men som man själv inte vet om.

Jag menar, vad ska man göra?

Det känns ju superfånigt att fortsätta höra av sig om man bara känner sig obekväm, men samtidigt, om man verkligen vill vara vän med människan så VILL man ju faktiskt lösa det.
Men hur löser man någonting som man inte vet om?

Personligen finner jag det fantastiskt opraktiskt att folk inte är ärliga och berättar vad tusan som har hänt, så att man kan bättra sig till nästa gång. Och även om man inte vill bättra sig så har man iaf tagit ett beslut i frågan, inte bara blivit, rent utsagt, övergiven. För vad ger man för val egentligen?

Om jag överger någon utav mina vänner utan att ge något skäl för varför så har jag ju inte gett dem någon möjlighet att bättra sig, att prioritera deras vänskap med mig jämtemot det som jag blir frustrerad över. Jag menar, om någon utav mina vänner skulle bli irriterad över att jag petar näsan så är det såklart att jag slutar med det för att få hänga med dem.

Många kanske säger att man inte ska tvinga någon att ändra sig för någon annan, men det är inte det som är grejen, det är ingen som tvingar någon till någonting. Man gör bara någon medveten om spelreglerna.

Jag vill inte vara med dig "därför att", och skulle må mycket bättre "om du".
"Om du" är mycket mer värt att hålla kvar i än att fortsätta hänga med mig (eller någon annan) så vet båda om det, och kan gå vidare med sina liv utan att någon känner sig osäker längre.

Jag kan erkänna, med viss skam, att jag har övergett människor.
Eller ja, nu när jag tänker efter så finns det nog bara en människa som jag har övergett.

Resten har nog varit, mer eller mindre, medvetna om vad jag har tyckt och tänkt, just för att jag själv tycker att det är så jobbigt när folk beteer sig så mot mig.

Ibland har det nog verkat som att jag har övergett någon, utan skäl, men det har ofta varit för att jag inte har övergett dem, utan att jag har övergett allting. Det är snarare det jag skäms för, som jag skrev ovan.

Jag skäms supermycket varje gång jag inser att jag har missat att svara på sms för att jag har tänkt på för mycket under några veckor, eller att någon har frågat om att fika och jag har sagt nej flera gånger i streck. När saker börjar lugna ner sig igen brukar jag alltid ta tag i människor igen, och hoppas på att de förlåter mig för att jag inte fanns där just då.

Sen vet jag inte, det finns ju folk som verkar överge en, och som går igenom någonting sådant där. Det är det som är så svårt att avgöra. Och det är DET som jag vill att folk ska vara ärliga med.

Överger ni mig, och av vilket skäl, eller är det bara just nu det verkar mycket?
Jag har inget emot att vänta 6 månader, men jag vill inte gå omkring och inte veta.


Tack för ordet.

Kan ha gjort världens godaste köttfärs- och böngryta. I och med detta så kan jag inte längre säga att mina kokkunskaper är helt obefintliga, men jag har iallafall grytan att trösta mig med, och räcker inte det så har jag grön ärtsoppa också, mums! Mat för två dagar iallafall!

Jag har dragit ner helt på mjölk, bröd och pasta, och det känns sjukt bra faktiskt. Faktum är att jag får ont i magen av att äta bröd och mjölk numera, vilket jag tar som ett bevis på att jag inte borde förtära det.

Mitt godis är torkad frukt, eller i lyxfall färsk frukt.
Min frukost är gröt (mannagrynsgröt, majsgröt, havregrynsgröt eller klappgröt) eller laktosfri yougurt, toppat med torkad frukt, krossade linfrön, cocos och solrosfrön.
Jag äter inte spaghetti, makaroner eller liknande. Eller jo, jag tog mig ett paket tortellini när jag hälsade på hos min ömma fader för några dagar sedan, men i övrigt så äter jag inte pasta alls.

Jag trodde att det skulle bli mycket dyrare att börja äta såhär, men det har faktiskt legat ungefär på samma nivå som när jag bodde i sundsvall och åt "som vanligt".

Nu ska jag i och för sig inte säga att jag har levat såhär särskilt länge, bara de senaste veckorna. I och med att jag flyttade hem till Monroe så har man liksom kunnat tagit tag i saker på ett annorlunda sätt än när det var fars som stod för maten. Det känns som sagt fantastiskt! Jag får se pappa varje onsdag (i princip) så jag drabbas inte av alldeles fruktansvärt mycket hemlängtan heller, oh yes! Det känns lite som att jag bor på ett... vad heter det... ett sånt där boende som kriminella får bo i efter en lång tid i fängelse? Livsstilshus?... Aja, jag menar inte att jag har blivit utsläppt från ett fängelse utan att jag liksom ligger i ett mellanting. Halva foten hemma, halva foten hos Monroe. Det känns, som sagt igen, awesome!

Imorgon ska jag äta knäckebröd med granatäpple och guldbrie (gränsfall på min nya "diet", men äh, jag är inte SÅ noga) till frukost. Kanske något grönt på det, för man måste äta upp rester snabbt så att det inte förstörs! Jag gillar inte att slänga mat... uschuschusch!

Nu har jag inget mer att tillägga om den saken... Det blir sängen nu!
God natt och...


Tack för ordet.

Jag har precis sett på A Walk To Remember, med Shane West och Mandy Moore.
Ännu en film som jag måste skaffa till min filmhylla.
Jag vill jag vill jag vill.
Så sjukt fin... lite "gammal" men med glimten i ögat och supersupersuperfin...

Låten i inläggstiteln kommer ifrån filmen, och är också superfin.

Pamela var över för ett par timmar sedan, i omflyttsröran. Vi har inte riktigt koll på allt än och besöket kanske inte var det mest aktiva någonsin men det var roligt att se henne igen! T'was!

Nu ska jag göra polentagröt, och sen ska jag se filmen igen, med Lois.
Hon sov nämligen förra gången jag såg den.


Tack för ordet.

Jag pratade med en fantastisk människa på Facebook idag.
Vi hörs inte av så ofta, men jag älskar henne som en medlem i min familj och hoppas att jag blir hälften så trevlig som hon är när jag växer upp. Under konversationen så uttryckte jag min framtidsfundering, om jag ska plugga eller om jag ska åka utomlands ett tag.
Då sa hon någonting som lugnade ner så fruktansvärt att jag var tvungen att föreviga det.

Det är aldrig försent att läsa igen :) Jag tror inte att man måste plugga först, jag tror att man kan leva och komma på vad man vill läsa först... Det jag menar är att det inte finns rätt och fel. Jag tror inte på borden och måsten, utan mer på känslan. Så känner du att du vill ut och resa nu, så gör det, allt berikar ju livet. Och ska du bli lärare så är ju ditt liv något som du kommer dela med dig till en massa människor, så det kan ju inspirera en massa. Plus att du kanske får ut ÄNNU mera av studierna om du rest innan eller så läser du innan, så kan du resa sen :) Gå på känslan :) Ärlighet varar längst och du är den viktigaste personen i ditt liv. Därför är det viktigt att lyssna på känslan och vara ärlig mot den- dår sprids kärleken i universum :)
Ja, gör det som känns bäst.

I ett nostalgiskt ögonblick insåg jag att det var fruktansvärt länge sedan min gamla klass spelade Take me or Leave me! Den är sjukt bra, faktiskt, fortfarande. Sjukt snygg stämföring i slutet, yeah.

Haha, tre låtar på det albumet representerar någonting i mitt liv.
Skumt hur en film som jag bara har sett 1 gång skulle kunna komma att representera så mycket i mitt liv. Eller ja, "mycket" och "mycket"... tre olika saker, händelser, människor.

Onödigt faktum of the day.
Nu ska jag försöka komma i säng, vill gärna hinna åka till storvik innan jobbet imorgon!


Tack för ordet.

Hej hej igen!
Det fascinerar mig att tiden går.
Jag kan väldigt lätt, när jag ser tillbaka igenom mitt liv, erkänna att jag egentligen inte har upplevt så himla många olika känslouttryck. Eller jo, såklart att man inte går omkring i livet och bara är glad, eller ledsen, eller allvarlig, men utan att man har några stora känslouttryck som kommer igen.
Glädje i olika utsträckningar.
Depression i olika utsträckningar (klockan är halv tre, jag är tillåten att inte kunna stava)
mf.l.

Jag tror inte att jag verkligen har fruktat för mitt liv någon gång.
Det är nog det enda som jag itne har upplevt.
I övrigt så har jag nog stött på alla känslouttryck...

Ledsamhet är det som är svårast att hantera, för mig.
Detta kan låta uppenbart, men om man ser på alla olika känslouttryck som finns så är dom nästan oändliga i sina olika utsträckningar. Men ledsamhet är alltid svårt för mig att hantera, oavsett utsträckning.
Så fort jag blir ledsen vill jag bara lägga mig under en filt och förtvina. Försvinna från den värld som har "svikit", gjort mig ledsen... Samtidigt så hörde jag ett väldigt bra uttryck en gång, ett uttryck som jag hörsammar så ofta jag kan även fast jag inte står på samma värderade grund som påståendet påstår:
"Gud ger dig ingenting som du inte klarar av."
Eftersom jag inte tror på gud så kan man skriva om denna mening till
"Livet ger dig ingenting som du inte klarar av."
Om Livet = allt, så blir det => "Allt är ingenting som du inte klarar av"
=> "Du klarar av allt."
Det känns häftigt att tänka så.

Sen finns det såklart undantag, sånt som man inte kan göra någonting åt. Faller en komet i ditt huvud så är det såklart ingenting man kan göra åt precis, men sånt som man faktiskt kan påverka kan man försöka påverka mot det bästa. Och så länge du överlever så lär du, och då kommer det att bli bättre, eller iallafall annorlunda, och efter det kanske det blir bättre.

För ett och ett halvt år sedan mådde jag..................... obeskrivligt dåligt.
Idag vet jag inte om det spelar någon roll. Jag kan itne säga att jag har lärt mig någonting, men jag överlevde det. Haha, trots att jag på fullaste allvar inte är helt är på det klara hur jag lyckades hålla mig flytande (troligen för att jag hade turen att få så fantastiska vänner i Sundsvall) kan jag ändå tänka på det utan att bli deprimerad, typ. Om ännu ett år kommer det att verka som ett dis, och jag kommer inte kunna berätta om det utan att behöva tänka efter ordentligt.

Så länge man överlever så kommer det att blekna, med tiden.

Någoting annat som jag tror får mig att klara av ledsamhet är att jag är dukltig på att förlåta. Att vara ledsen, eller i ett annat fall. arg, är inte i min natur. Det är svårare att vara arg på någon än att, iallafall, inte känna någonting alls, att vara oberörd.
"Oj, du sa någonting dumt. Jag förlåter dig för ditt felsteg och slipper på det viset vara arg/ledsen."
Man skulle kunna säga att jag är lat, och detta skyller jag såklart på min matematiska läggning.

Så länge det finns folk (som inte är min familj för dom är regelenligt tvingade att tycka om mig) som tycker om mig, som inte har någonting emot att hänga med mig, och som inte verkar fake, så har jag inget problem med att vara lycklig under vanliga omständigheter.
Går jag igenom någonting jobbigt i skolan eller i hjärtat så behöver jag kandske någonting mer, men under en o-kär dag så är jag ofta glad och lätt till sinnes. Det fungerar till och med på nätterna!


Nej nu måste jag sova, jag ska upp om 5,5 h!
Jag ska få träffa Laura! Det ska bli mycket spännande :D


Tacl för ordet.

Hey, I miss you babe
I pretend your arms are still
so still around me,
your cheast against my back
breathing in my ear.
I'd hate it if you'd be here now
but I love it in your absence.
I'd call you Edward in my dreams
and you'd do the same to me
and I'd cry against your shoulder sometimes
and you wouldn't be scared to death,
just stoke my hair
and pretend it never happened afterwards.
In case of emergency
you'd sitt by my bed
crying against my arm
as the machine beeps beside my closed eyes,
behind which I see you smile
pulling me through.
So hey babe, I miss you!


Tack för ordet.

Note to self:

Learn: http://open.spotify.com/track/53rFa7bb4mBw9v7BY3ntjD
<3

Allt som behövs är två gitarrvägghängare, en säng, några sänglådor och ett nattduksbord. Wherever i lay all this, that's my home.


Tack för ordet.

http://open.spotify.com/track/2MkxCWRBfHpXrDWGES0M8S

Hade en rätt så dramatisk nyårsafton, men kan faktiskt inte annat än säga att jag tyckte att den var stört skön ändå. Jag var hemma hos en kamrat på andra sidan kommunen, och någonting som började som en hängfest slutade som ett riktigt party!
Funderade ett tag på att skicka ett mail, då när året var nytt, men sen insåg jag faktiskt (med betoning på faktiskt) att jag inte behöver det. Allt kommer ordna sig utan en massa mail hit och dit, och även om det inte gör det så kommer livet att fortsätta. Haha! Jag har känns mig underligt positiv de senaste dagarna.

Vilket i sig är en paradox eftersom jag har blivit SUPERarg ibland den senaste tiden, relativt oprovocerat. Inte blivit arg för ingenting, utav snarare överdrivet arg. Detta känns lite småläskigt, och jag hoppas på att det bara är någonting temporärt... Hoppas!
Men, som sagt, jag har känt mig väldigt positiv de senaste dagarna. Lite som att det nya året har startat någonting, någonting som inte fanns i det förra året.

I början på varje nytt år så känns det alltid som att någonting nytt ska hända, men i år... i år känns det lite annorlunda. Jag känner mig lite starkare, lite... inte vuxnare, jag är rädd att jag inte har vuxit något, men... som att jag faktist (med betoning på faktiskt) är en blank sida detta år. Allting kan kända.
Jag kanske träffar en faktastisk människa på min eurotrip och flyttar utomlands ett år...
Jag kanske får ett superbra jobb på något annat spännande ställe och kommer bort från Viken...
.. Jag vet inte. jag vet bara att det inte skulle kännas illa om detta skulle hända.

Jag säger inte att någonting kommer att hända, men... se här, klockan är halv 1 på natten och jag mår inte, som Luffy hade sagt, som att jag hellre hade blivit född som en mussla. Lyssnar på Sarah Dawn Finer och blir snarare peppad än deppad när jag lyssnar på en utav mina favoritlåtar: Kärleksvisan.
*Drar mysigt efter andan*

Jag har omorganiserat min spotify, det känns lite som att möblera om rummet. Fräsht, mysigt. NYTT.

Nej, nu ska jag kliva upp om 7 timmar, det är bäst att gå och lägga sig nu.
Hoppas att allt är bra!


Tack för ordet.

PS. Jag har fått träffa Vina! DS.

Ursäkta om jag överskrider de oskrivna regler som ligger och skvalpar när jag frågar:
Hur tänkte du nu?

Lyssnar på SMOOTHIE på spotify, en lista från sonymusicentertainment och städar hela huset. Jag är fortfarande förkyld som ett stör (det känns lite som att jag har feber fast jag egentligen inte har det) men mår relativt bra ändå!

Jag har äntligen bestämt mig för vilket abonnemang och vad för telefon jag ska skaffa i januari! En samsung galaxy S med teliaMax25, det kommer bli så sjukt najs.

Om en vecka kommer VINA hit från Brasilien, och vem kan inte tycka att det är fantastiskt?? Jag kommer också att ha jobbat mitt sista pass för i år, vilket innebär två veckors ledighet att spendera på julmys och didaktiksplugg. Jag har också fått mina betyg från förra kursen, samt fått reda på hur mycket jag kommer att få jobba nästa år.

Om två veckor är det jul och mina systrar är alla hemma och allt kommer vara jättemysigt! Vi kommer även att bestämma när fyra av oss i familjen ska åka till Kina och ha superkul i en vecka :D

Om tre veckor kan det hända att jag kanske åker till Sundsvall, men jag är inte säker än... det är oavsett nyårsfirande på g och det är ju alltid najs. Jag kommer också att beställa min telefon och mitt abonnemang jag pratade om ovan :D

Om fyra veckor har jag börjat jobba igen, vilket är rätt najs. Jag gillar mitt jobb!

Om fem veckor har jag fått min telefon!

Om åtta veckor åker jag på en Eurotrip i två veckor med min barndomskompis från Australien!

I april har jag ansökt till en folkhögskola i Kävesta.

Någon gång under terminen kommer också de fyra ovan nämnda att åka till ovan nämnda Kina!

Det kommer att bli en sjukt trevlig termin :)

Iofs så kommer kanske Lois att bli antagen (hoppas!) på utbildningen hon har sökt, och då kommer det ju att bli en hel del mycket tråkigare här i krokarna. Iofs så har min fru flyttat till Gävle så det blir kanske inte så ensamt ändå! Och fröjd och co; bor kanske kvar ett tag till, och Clementin bor ju i princip i Gävle också... Om jag får en ökad tjänst så kanske jag själv flyttar till gävle också, men det är en senare fråga.

Funderar på att låta håret växa ut igen. Jag älskar att ha kort hår, men jag trivs inte med att känna som att man per automatik blir tagen för lesbisk... Det kanske bara är jag som känner det men... det är ju mig det handlar om just på den punkten!
Mamma kommer för övrigt att blir överlycklig om hon får reda på att jag har sagt detta...!

Äh, nu ska jag återgå till mitt husstädande! Vi hörs senare någon gång!

Ps. har nyligen läst i genom några utav mina tidigare inlägg. Jag skriver, som tidigare konstaterat, mest nattetid, vilket inte är den mest positiva tiden av dygnet... Jag mår relativt superbra resten av tiden! Bara så ni vet. Ds.


Tack för ordet.

Hoppa in 6 sek så kommer du direkt till videon.
Om du inte orkar vänta dessa 6 sekunder, dvs. Jag gör det inte.
Inte världens bästa video ever... om man inte gillar att hon ser tio år yngre ut än vad hon är. Jag menar, hon är väl åtminstånde lika gammal som mig? Gör inte särskilt ödmjuka musikvideos. Men, det finns de som gillar det, i guess. Tjao.


Tack för ordet.

Väntar på bussen. Taggar på att hämta imt arbete.
Taggar på att bli klar med det.


Tack för ordet.

Jag är så jäkla slut.
På allt, jag vet inte vad det är för fel på mig.
Jag skulle behöva något att fokusera på.
Jag skulle behöva någon som jag hade förut, "som jag hade dig förut."
Men allting försvann.
Hur var det man gjorde?

Jag pratade med en kamrat för någon dag sedan. Denna sa att när utländssa människor kommer hit så förvånas dem över hur mycket svenskarna gnäller på allt och inget. Om att köerna är för långa, att bussarna är sena. Men tänk om man träffas sitt livs kärlek i kön, eller börjar prata med en ny bästa vän medan man väntar på bussen?

Jag kunde inte låta bli att undra om jag är en av dom, en utav dom som gnäller utan ett egentligen skäl. Egentligen så har jag det fruktansvärt bra, jag har ett halvt hus för mig själv, gratis mat och husrum, ett stadigt jobb, möjlighet att utbilda mig, ett relativt jämställt samhälle.

Jag ska bättra mig. Jag ska försöka se det bättre i saker, verkligen, verkligen försöka.
Kan inte lova att jag kommer att lyckas direkt, eller ens någonsin, men jag ska försöka.
Jag vill verkligen inte vara kvällsdeprimerad, men vet inte riktigt hur man kommer undan det.
Hur kommer man undan det?

En annan utav mina vänner berättade en gång om hur tråkigt det var med människor som inte hör av sig. Som bara säger att "Gud vad trevligt att du hörde av dig! Vi får ses någon dag!" men som aldrig själv tar initiativet, aldrig själv ringer, aldrig själv bestämmer en fikadag.
Jag håller med, och samtidigt vet jag att själv gör det också.
Inte alltid, självklart, men ibland.
Har jag rätt att döma folk för något som man själv kämpar med att låta bli?

En annan undran jag hade var om jag skulle börja lägga ut på Fejjan när jag skriver inlägg, men sen insåg jag att jag inte skriver för att folk ska få veta, utan för att folk ska kunna få veta. Om dom vill veta så finns det här, hur jag mår skrivet mellan raderna. Att jag mest bara skriver på kvällarna, och under kvällsdepritionen, gör nog att detta ändå inte är en särskilt läsvänlig blogg.
Jag kanske ändrar mig när jag kommer i en annan bloggcykel, vi får se!


Tack för ordet.