Beautifuckingworld

Ibland känns det som att folk inte pratar med en för att man har gjort någonting fel, men som man själv inte vet om.

Jag menar, vad ska man göra?

Det känns ju superfånigt att fortsätta höra av sig om man bara känner sig obekväm, men samtidigt, om man verkligen vill vara vän med människan så VILL man ju faktiskt lösa det.
Men hur löser man någonting som man inte vet om?

Personligen finner jag det fantastiskt opraktiskt att folk inte är ärliga och berättar vad tusan som har hänt, så att man kan bättra sig till nästa gång. Och även om man inte vill bättra sig så har man iaf tagit ett beslut i frågan, inte bara blivit, rent utsagt, övergiven. För vad ger man för val egentligen?

Om jag överger någon utav mina vänner utan att ge något skäl för varför så har jag ju inte gett dem någon möjlighet att bättra sig, att prioritera deras vänskap med mig jämtemot det som jag blir frustrerad över. Jag menar, om någon utav mina vänner skulle bli irriterad över att jag petar näsan så är det såklart att jag slutar med det för att få hänga med dem.

Många kanske säger att man inte ska tvinga någon att ändra sig för någon annan, men det är inte det som är grejen, det är ingen som tvingar någon till någonting. Man gör bara någon medveten om spelreglerna.

Jag vill inte vara med dig "därför att", och skulle må mycket bättre "om du".
"Om du" är mycket mer värt att hålla kvar i än att fortsätta hänga med mig (eller någon annan) så vet båda om det, och kan gå vidare med sina liv utan att någon känner sig osäker längre.

Jag kan erkänna, med viss skam, att jag har övergett människor.
Eller ja, nu när jag tänker efter så finns det nog bara en människa som jag har övergett.

Resten har nog varit, mer eller mindre, medvetna om vad jag har tyckt och tänkt, just för att jag själv tycker att det är så jobbigt när folk beteer sig så mot mig.

Ibland har det nog verkat som att jag har övergett någon, utan skäl, men det har ofta varit för att jag inte har övergett dem, utan att jag har övergett allting. Det är snarare det jag skäms för, som jag skrev ovan.

Jag skäms supermycket varje gång jag inser att jag har missat att svara på sms för att jag har tänkt på för mycket under några veckor, eller att någon har frågat om att fika och jag har sagt nej flera gånger i streck. När saker börjar lugna ner sig igen brukar jag alltid ta tag i människor igen, och hoppas på att de förlåter mig för att jag inte fanns där just då.

Sen vet jag inte, det finns ju folk som verkar överge en, och som går igenom någonting sådant där. Det är det som är så svårt att avgöra. Och det är DET som jag vill att folk ska vara ärliga med.

Överger ni mig, och av vilket skäl, eller är det bara just nu det verkar mycket?
Jag har inget emot att vänta 6 månader, men jag vill inte gå omkring och inte veta.


Tack för ordet.