Utan dina andetag - Kent
Jag är så jäkla slut.
På allt, jag vet inte vad det är för fel på mig.
Jag skulle behöva något att fokusera på.
Jag skulle behöva någon som jag hade förut, "som jag hade dig förut."
Men allting försvann.
Hur var det man gjorde?
Jag pratade med en kamrat för någon dag sedan. Denna sa att när utländssa människor kommer hit så förvånas dem över hur mycket svenskarna gnäller på allt och inget. Om att köerna är för långa, att bussarna är sena. Men tänk om man träffas sitt livs kärlek i kön, eller börjar prata med en ny bästa vän medan man väntar på bussen?
Jag kunde inte låta bli att undra om jag är en av dom, en utav dom som gnäller utan ett egentligen skäl. Egentligen så har jag det fruktansvärt bra, jag har ett halvt hus för mig själv, gratis mat och husrum, ett stadigt jobb, möjlighet att utbilda mig, ett relativt jämställt samhälle.
Jag ska bättra mig. Jag ska försöka se det bättre i saker, verkligen, verkligen försöka.
Kan inte lova att jag kommer att lyckas direkt, eller ens någonsin, men jag ska försöka.
Jag vill verkligen inte vara kvällsdeprimerad, men vet inte riktigt hur man kommer undan det.
Hur kommer man undan det?
En annan utav mina vänner berättade en gång om hur tråkigt det var med människor som inte hör av sig. Som bara säger att "Gud vad trevligt att du hörde av dig! Vi får ses någon dag!" men som aldrig själv tar initiativet, aldrig själv ringer, aldrig själv bestämmer en fikadag.
Jag håller med, och samtidigt vet jag att själv gör det också.
Inte alltid, självklart, men ibland.
Har jag rätt att döma folk för något som man själv kämpar med att låta bli?
En annan undran jag hade var om jag skulle börja lägga ut på Fejjan när jag skriver inlägg, men sen insåg jag att jag inte skriver för att folk ska få veta, utan för att folk ska kunna få veta. Om dom vill veta så finns det här, hur jag mår skrivet mellan raderna. Att jag mest bara skriver på kvällarna, och under kvällsdepritionen, gör nog att detta ändå inte är en särskilt läsvänlig blogg.
Jag kanske ändrar mig när jag kommer i en annan bloggcykel, vi får se!
Tack för ordet.
På allt, jag vet inte vad det är för fel på mig.
Jag skulle behöva något att fokusera på.
Jag skulle behöva någon som jag hade förut, "som jag hade dig förut."
Men allting försvann.
Hur var det man gjorde?
Jag pratade med en kamrat för någon dag sedan. Denna sa att när utländssa människor kommer hit så förvånas dem över hur mycket svenskarna gnäller på allt och inget. Om att köerna är för långa, att bussarna är sena. Men tänk om man träffas sitt livs kärlek i kön, eller börjar prata med en ny bästa vän medan man väntar på bussen?
Jag kunde inte låta bli att undra om jag är en av dom, en utav dom som gnäller utan ett egentligen skäl. Egentligen så har jag det fruktansvärt bra, jag har ett halvt hus för mig själv, gratis mat och husrum, ett stadigt jobb, möjlighet att utbilda mig, ett relativt jämställt samhälle.
Jag ska bättra mig. Jag ska försöka se det bättre i saker, verkligen, verkligen försöka.
Kan inte lova att jag kommer att lyckas direkt, eller ens någonsin, men jag ska försöka.
Jag vill verkligen inte vara kvällsdeprimerad, men vet inte riktigt hur man kommer undan det.
Hur kommer man undan det?
En annan utav mina vänner berättade en gång om hur tråkigt det var med människor som inte hör av sig. Som bara säger att "Gud vad trevligt att du hörde av dig! Vi får ses någon dag!" men som aldrig själv tar initiativet, aldrig själv ringer, aldrig själv bestämmer en fikadag.
Jag håller med, och samtidigt vet jag att själv gör det också.
Inte alltid, självklart, men ibland.
Har jag rätt att döma folk för något som man själv kämpar med att låta bli?
En annan undran jag hade var om jag skulle börja lägga ut på Fejjan när jag skriver inlägg, men sen insåg jag att jag inte skriver för att folk ska få veta, utan för att folk ska kunna få veta. Om dom vill veta så finns det här, hur jag mår skrivet mellan raderna. Att jag mest bara skriver på kvällarna, och under kvällsdepritionen, gör nog att detta ändå inte är en särskilt läsvänlig blogg.
Jag kanske ändrar mig när jag kommer i en annan bloggcykel, vi får se!
Tack för ordet.
Kommentarer
Trackback
