Beautifuckingworld

Hej hej igen!
Det fascinerar mig att tiden går.
Jag kan väldigt lätt, när jag ser tillbaka igenom mitt liv, erkänna att jag egentligen inte har upplevt så himla många olika känslouttryck. Eller jo, såklart att man inte går omkring i livet och bara är glad, eller ledsen, eller allvarlig, men utan att man har några stora känslouttryck som kommer igen.
Glädje i olika utsträckningar.
Depression i olika utsträckningar (klockan är halv tre, jag är tillåten att inte kunna stava)
mf.l.

Jag tror inte att jag verkligen har fruktat för mitt liv någon gång.
Det är nog det enda som jag itne har upplevt.
I övrigt så har jag nog stött på alla känslouttryck...

Ledsamhet är det som är svårast att hantera, för mig.
Detta kan låta uppenbart, men om man ser på alla olika känslouttryck som finns så är dom nästan oändliga i sina olika utsträckningar. Men ledsamhet är alltid svårt för mig att hantera, oavsett utsträckning.
Så fort jag blir ledsen vill jag bara lägga mig under en filt och förtvina. Försvinna från den värld som har "svikit", gjort mig ledsen... Samtidigt så hörde jag ett väldigt bra uttryck en gång, ett uttryck som jag hörsammar så ofta jag kan även fast jag inte står på samma värderade grund som påståendet påstår:
"Gud ger dig ingenting som du inte klarar av."
Eftersom jag inte tror på gud så kan man skriva om denna mening till
"Livet ger dig ingenting som du inte klarar av."
Om Livet = allt, så blir det => "Allt är ingenting som du inte klarar av"
=> "Du klarar av allt."
Det känns häftigt att tänka så.

Sen finns det såklart undantag, sånt som man inte kan göra någonting åt. Faller en komet i ditt huvud så är det såklart ingenting man kan göra åt precis, men sånt som man faktiskt kan påverka kan man försöka påverka mot det bästa. Och så länge du överlever så lär du, och då kommer det att bli bättre, eller iallafall annorlunda, och efter det kanske det blir bättre.

För ett och ett halvt år sedan mådde jag..................... obeskrivligt dåligt.
Idag vet jag inte om det spelar någon roll. Jag kan itne säga att jag har lärt mig någonting, men jag överlevde det. Haha, trots att jag på fullaste allvar inte är helt är på det klara hur jag lyckades hålla mig flytande (troligen för att jag hade turen att få så fantastiska vänner i Sundsvall) kan jag ändå tänka på det utan att bli deprimerad, typ. Om ännu ett år kommer det att verka som ett dis, och jag kommer inte kunna berätta om det utan att behöva tänka efter ordentligt.

Så länge man överlever så kommer det att blekna, med tiden.

Någoting annat som jag tror får mig att klara av ledsamhet är att jag är dukltig på att förlåta. Att vara ledsen, eller i ett annat fall. arg, är inte i min natur. Det är svårare att vara arg på någon än att, iallafall, inte känna någonting alls, att vara oberörd.
"Oj, du sa någonting dumt. Jag förlåter dig för ditt felsteg och slipper på det viset vara arg/ledsen."
Man skulle kunna säga att jag är lat, och detta skyller jag såklart på min matematiska läggning.

Så länge det finns folk (som inte är min familj för dom är regelenligt tvingade att tycka om mig) som tycker om mig, som inte har någonting emot att hänga med mig, och som inte verkar fake, så har jag inget problem med att vara lycklig under vanliga omständigheter.
Går jag igenom någonting jobbigt i skolan eller i hjärtat så behöver jag kandske någonting mer, men under en o-kär dag så är jag ofta glad och lätt till sinnes. Det fungerar till och med på nätterna!


Nej nu måste jag sova, jag ska upp om 5,5 h!
Jag ska få träffa Laura! Det ska bli mycket spännande :D


Tacl för ordet.