Chemo - Regina Spektor
Jag trodde att jag hade sett den sista utav dem i januari, det kändes som att allt var över, äntligen. Men det är tydligt att det inte är så enkelt, inte när själva skälet till din ångest inte är konstant. Inte kopplat bara till en enda situation, utan till hela existensen.
Varje gång jag gör fel.
Överallt. Så snart jag vet att jag har sagt någonting fel, gjort någonting fel, gett fel intryck känner jag det. Jag känner att jag måste bättra mig, och vet att jag borde göra det.
Men hur?
Hur låter man bli att göra fel? Hur lär man sig att göra rätt?
Jag såg på film inatt, två män var på gränsen till att dö. De pratade om vad som gjorde dem glada, om allt de älskade och allt de önskade att de skulle få se igen.
Vad skulle jag tänka på om detta var min sista stund?
Det finns ingenting jag litar på längre. Jag vet att vissa saker finns. Som en matematisk formel att luta sig tillbaka mot, men som jag inte förstår.
Alla säger saker och gör tvärt emot.
Och jag gör aldrig rätt.
Vem kan... förbarma sig över min existens när jag alltid kommer att göra fel?
Visst kommer jag att göra rätt ibland, men jag kommer alltid att göra fel därimellan (eller tvärtom, att jag gör rätt mellan felen, men sak samma). Varenda människa i världen är männsklig, ingen är perfekt.
Men vem vill "ha" (gud vad fånigt det låter, men jag kan inte hitta på något bättre i detta sömndruckna tillstånd) någon som inte är perfekt?
Vem kommer på min begravning med inställningen att jag var oersättlig?
Jag kan inte tänka på en enda som har visat för mig att jag är oersättlig, att jag är prioriterad över någonting annat, vad som helst.
Jag vet att det finns människor som gör det, prioriterar mig, men jag ser det inte.
Inte ibland.
Inte inatt.
Och det här är väl skälet till att alla mina inlägg har varit värdelösa de senaste månaderna.
För att allt som jag haft att skriva är värdelöst.
Och ja, för er snabbtänkta där ute så kommer detta nog att raderas när jag väl har läst igenom det imorgonbitti, då jag inte längre... whatever.
Tack för ordet (oavsett).
Varje gång jag gör fel.
Överallt. Så snart jag vet att jag har sagt någonting fel, gjort någonting fel, gett fel intryck känner jag det. Jag känner att jag måste bättra mig, och vet att jag borde göra det.
Men hur?
Hur låter man bli att göra fel? Hur lär man sig att göra rätt?
Jag såg på film inatt, två män var på gränsen till att dö. De pratade om vad som gjorde dem glada, om allt de älskade och allt de önskade att de skulle få se igen.
Vad skulle jag tänka på om detta var min sista stund?
Det finns ingenting jag litar på längre. Jag vet att vissa saker finns. Som en matematisk formel att luta sig tillbaka mot, men som jag inte förstår.
Alla säger saker och gör tvärt emot.
Och jag gör aldrig rätt.
Vem kan... förbarma sig över min existens när jag alltid kommer att göra fel?
Visst kommer jag att göra rätt ibland, men jag kommer alltid att göra fel därimellan (eller tvärtom, att jag gör rätt mellan felen, men sak samma). Varenda människa i världen är männsklig, ingen är perfekt.
Men vem vill "ha" (gud vad fånigt det låter, men jag kan inte hitta på något bättre i detta sömndruckna tillstånd) någon som inte är perfekt?
Vem kommer på min begravning med inställningen att jag var oersättlig?
Jag kan inte tänka på en enda som har visat för mig att jag är oersättlig, att jag är prioriterad över någonting annat, vad som helst.
Jag vet att det finns människor som gör det, prioriterar mig, men jag ser det inte.
Inte ibland.
Inte inatt.
Och det här är väl skälet till att alla mina inlägg har varit värdelösa de senaste månaderna.
För att allt som jag haft att skriva är värdelöst.
Och ja, för er snabbtänkta där ute så kommer detta nog att raderas när jag väl har läst igenom det imorgonbitti, då jag inte längre... whatever.
Tack för ordet (oavsett).
Kommentarer
Trackback
