Beautifuckingworld

Nu tror jag att jag har isolerat en del av svaret; det handlar nog om min möjlighet att påverka min situation.

Just nu är mina stora ångestmoment att jag inte har

• någon kontakt med personen jag trodde att jag skulle spendera resten av mitt liv med.

• kunnat studera utan att bli sjuk de närmsta åren.

• kontroll över mitt boende, eftersom det är beroende på mina studieresultat.

• någon motivation till att jobba för att 1) det innebär att jag tappar mitt boende och 2) jag har tappat tron på att jag skulle kunna hitta ett avlönat jobb inom mitt yrke.

• någon lösning på min ekonomiska situation, eftersom jag inte kan studera eller jobba.

Just nu är jag helt beroende av mina föräldrar, och att be om pengar känns så himla trist. Jag vet att jag tröstäter för att jag inte har någonting att göra (min fysiska situation är komplicerad) och jag har dysfori över min kropp sedan innan vilket inte gör det bättre. Jag känner mig hel syfteslös, vilket i sin tur får mig att känna att livet i sig är värdelöst. Inte att jag som person är värdelös, för jag vet att jag är rätt fantastisk på många vis (och har brister också, såklart, som alla människor) men jag har inget att se fram emot. Allting som jag får hjälp med nu är bara att motverka symtomen, men jag kan liksom inte se att någonting "löser sig" inom en överskådlig framtid. Jag kan inte se mig få tillbaka glöden på något vis, och jag vet inte hur jag kan hjälpa mig själv. Det finns ingen plan mer än en vecka framåt, och jag som i vanliga fall har planer för det närmsta deceniumet förstår inte vad jag ska kämpa för.

Jag är så utmattad, mitt minne är slutkört, jag får pulsrusningar och allting känns så... tillfälligt. Numera kan jag hålla skenet uppe, något som var omöjligt för ett par veckor sedan, men allting är på ytan. Kommer jag ner och funderar över mina problem så känner jag hur mina nackhår reser sig, mina fingrar börjar skaka, huvudvärken kommer och jag får ont i magen.

Att skriva de här inläggen är ett sätt för mig att ta tag i problemen utan att behöva hålla koll på åsyftningarna i huvudet, och utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Inte för att jag ogillar att prata med andra, utan för att det är så svårt för mig att besvara andras frågor samtidigt som jag behåller min egen tankegång. Som sagt, mitt minne och därtill min koncentrationsförmåga är helt slutkörda.

# livsguru