Beautifuckingworld

Stockholmsyndromet.

 

Det är vad hon sa när jag berättade om vad som hände.

Ett vitt år på folkhögskolan, men efter en vecka i stockholm smetades den ut, blandades med bakgrunden och bildade någonting nytt. Ingen kunde säga exakt vad som skapades i processen, vilka band som bands mellan vilka skalor och färgskalor, men någonting hände bland tegeltrappor och tunnelbanor.

 

... Nu när mitt liv återigen drar sig tillbaka mot ursprunget är förvandlingen obekväm.

Inte obekväm som träningsvärk eller efter ett fall i slalombacken, utan som ett magsår. Ett molande i buken som man inte kan ta på, inte kyla av och inte lindra. Ett magsår, eller en cysta.

För att lindra trycket måste du komma ner under ytan.

Samtidigt som du håller huvudet ovanför.

 

Med tiden kommer allt att bli som vanligt igen. Vitt.

"Ända faller regnet, som det gjort i tusen år" som Lisa Nilsson sjöng.

 

 

Tack för ordet.