Beautifuckingworld

Vi växer alla upp, i olika hastigheter, i olika sällskap.

 

Jag har för den mesta tiden spenderat väldigt mycket av mitt liv i sällskap av folk som har upplevt att skolan har varit mycket tuffare än vad jag upplevde den. Inte att de på något vis har varit dumma eller korkade (de har verkligen varit väldigt smarta) men de har behövt jobba hårt för att komma ihåg och koppla ihop vissa saker.

 

Jag har precis börjat på KTH och trivs verkligen jättebra.

 

Det som slår mig som annorlunda är att alla här är riktigt duktiga på att gå i skolan, att förstå och att jobba på det här sorts sättet. Inte för att detta är karaktärdrag som per automatik gör folk till bättre människor, absolut inte, men... Det är bara en rätt stor skillnad för mig personligen att gå ifrån att inte ens behöva ansträna mig för att "keep up" till att, över en helg, bli 2-3 sidor efter i mattehäftet. Det är ganska spännande, om jag ska vara ärlig.

 

Spännande på ett utmanande sätt.

 

Min äldre syster tog sig igenom Ironmanbanan nu i veckan. Jag kan tänka mig att det är samma sorts spänning som driver henne (sagt utan att mena på att det faktiskt vore fallet, hon kan mycket väl ha en mycket bättre anledning), att hittills spelar ingen roll vad du gjorde med ditt liv. Det är Nu du ska testa hur långt du kan gå, hur mycket du kan lära dig, hur långt du kan sträcka dig.

Jag skulle tro att jag inte ens skulle sträcka mig upp till bordskanten om det inte vore så att vi var ett flertal ur min klass som samlas och pluggar tillsammans till kl 17 varje dag (+- ett par timmar). Personligen satsar jag numera på att vara i skolan till minst kl 17.00, och tror att så länge jag har lektioner på förmiddagen så är det inget problem för mig att ta mig till skolan och stanna där. Det är den inställningen jag försöker ha iallafall.

 

Jag bor numera i trea med två flickor i min ålder och en katt ungefär hälften så gammal som jag är. Jag gillar egentligen inte katter men hon har lyckats övertyga mig om att hon förtjänar en plats i mitt knä lite då och då. En komprokissemiss tror jag att det kallas.

 

Tro det eller ej men nu är det dags för mig att lägga mig.

 

 

Tack för ordet.