Ett ord eller två om det gångna valet.
Klockan är halv två på natten, och jag har precis slutat se på valvakan.
Alliansen vann med ~6%enheter och SD fick 5,7% av rösterna.
Att kommentera detta resultat skulle ta mig halva natten, och om jag ska vara ärlig så har jag inte tid för det. Jag måste både plugga och jobba imorgon.
Det enda jag egentligen vill reflektera om är hur de olika partierna (både sympatisörer och företrädare) verkar fokusera den mesta av sin energi på att förklara sina motparter otillräckliga, osolidariska och oambitiösa. Detta ofta genom att använda argument som inte verkar helt genomtänkta eller entydiga.
Många har sagt att den blåa politiken gör att de sjuka hamnar i kläm och att de arbetslösa sätts i en tung sits.
Jag kan egentligen inte prata om de arbetslösa. Jag var det ett tag men hade inga problem med det mer än att jag ansåg att AF har ett allt för byråkratiskt och omotiverande system (en åsikt som några inte delar med mig) för de som ville plugga och arbeta samtidigt.
Jag kan förklara hur det går till senare, men min poäng är att det verkar fungera för de flesta. Många säger att arbetslösheten är "för stor" men samtidigt så har världen gått igenom en kris, en massa industier fick varsla en hel bunt människor, och vi har inte hunnit ta oss igenom den ordentligt ännu. Vi har den största arbetslösheten i norden enligt undersökningar (http://www.arbeidslivinorden.org/nyheter/nyheter-2009/unga-vet-vad-unga-behoever-om-utsatthet-arbetsloeshet-och-aatgaerder), det kan man kanske inte förneka, men samtidigt är inte jag övertygad om att de rödgröna hade lyckats bättre.
En annan populär åsikt är att de sjukskrivna hamnar i kläm (som sagt) och att utförsäkringssystemet sviker.
Jag vet inte hur det kommer att bli, för mig känns detta system relativt ungt, men jag ser egentligen inget fel i att man ska bli arbetsutvärderad när man har varit sjukskriven x antal dagar. Om sedan försäkringskassan missbrukar sitt ansvar så kan inte det läggas på en "missunsam" regering. Dock skall det påpekas att det MÅSTE tilläggas ett sätt att kunna överklaga de tagna besluten på, någonting som jag har fått intrycket av att det saknas.
Som en jämförelse kan det dock nämnas att det under den röda regeringen fr o m 2002 (hittar ingen regelrätt dokumentation men läser det nämnas på flera ställen bl.a http://altenberg.se/bra-med-balanserad-debatt-om-sjukforsakringen/) börjades utförsäkra folk med traumatiska konsekvensen; ett flertal självmord. Det var en gigantisk debatt har jag för mig, men det var två år innan jag började bry mig i politik så kommer tyvärr inte ihåg detaljerna. I vilket fall så hände det.
Jag skulle här vilja poängtera min övertygelse om att det ALLTID kommer att falla folk mellan stolarna. Det finns inget Utopia då alla mår bra, får rättvis lön och fantastisk gratis sjukvård.
Argumenten för de rödgröna har varit att Alliansen driver en "egoistisk" och "klyftbyggande" politik, och menar att de själva är solidariska och medmänskliga.
Ord som "egoism", "klyftökning", "rättvisa" och "solidaritet" har blivit så fruktansvärt överanvända att folk verkar missa grunbetydelsen, förstå vad de egentligen säger.
För egoistisk skulle jag inte kalla ett parti som låter inkosttagaren behålla mer av sin egentjänade lön.
En skatteökning skulle vara "solidarisk"? Om man läser på Svenskt Näringslivs utgåva av (http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/00018/_Skatterna_-_vem__va_18159a.pdf) kan man läsa att det egentligen är just de rika som betalar den mesta skatten i Sverige. Den rikaste femtedelen betalar 47% av skatteintäckterna, och tar samtidigt bara ut 12% av den.
Rent nationallt borde det vara positivt att de som har mycket pengar blir uppmuntrade att behålla dom?
Jag menar, smarta, rika människor har råd att skaffa advokater som på något klurigt sätt sätter in pengar på ett konto i Schweitz istället, eller växlar pengarna till någon annan valuta och skickar iväg dom till andra sidan jorden. Detta får, så vitt jag förstår det, konsekvensen att den svenska kronan sjunker i värde, och Sverige förlorar på det i vilket fall. Istället för att vinna 1 miljard i skatteintäckter och förlora lika mycket i försvagning av kronan, kan man låta de rika behålla en större del av pengarna (inte helt såklart, men fortfarande så att man uppmuntrar folk att "göra karriär, få löneförhöjningar och göra ännu mer karriär" osv.) och vinna på att kronans värde stabiliseras.
Det högre blocket i svensk politik är, övrigt, internationellt sett som lite smygvänster. De blåa skulle egentligen kunna vara lila. De sänker inte skatterna så mycket, det finns fortfarande bidrag att få. Det är inte som att något parti i det högra blocket tänker som de gör i USA eller sydamerika.
Samtidigt bör också nämnas att ingen i de vänstra blocken heller har som ambition att bli som Ryssland eller nordkorea...
Det finns ingen ideologi som fungerar i sin helhet och enkelthet. Man måste på något vis blanda och luckra uppdem, se vad som passa förtillfället och hur mycket pengar de nödvändigaste åtgärderna behöver. Jag skulle helt stå bakom om alla våra partier bestämde sig för att bli lila, och blir glad när partier går ut som i deologiskt o-färgade. Det tycker jag betyder som att de inte är låsta i ett tankesätt, utan är beredd att göra vad som krävs, och låta bli det som kan undvaras.
Oj, min utgångspunkt från början har blivit något förskjuten... eh... Jag ogillar helt enkelt de olika partiernas sätt att utgå ifrån motpartiernas nackdelar istället för att framhäva sitt eget partis fördelar. "Istället för att gnälla på mörkret, tänd ett ljus" som Berglin sa i en av hans teckningar.
Nu har klockan blivit 02.40 och jag känner mig fruktansvärt sömnig.
Jag reserverar mig för att de fakta jag beskriver inte nödvändigtvis är helt korrekt. Jag läser inte längre samhällsvetenskap genom skolan och har egentligen inte blivit politiskt intresserad förrän under den senaste månaden.
Men tack för ordet.
Alliansen vann med ~6%enheter och SD fick 5,7% av rösterna.
Att kommentera detta resultat skulle ta mig halva natten, och om jag ska vara ärlig så har jag inte tid för det. Jag måste både plugga och jobba imorgon.
Det enda jag egentligen vill reflektera om är hur de olika partierna (både sympatisörer och företrädare) verkar fokusera den mesta av sin energi på att förklara sina motparter otillräckliga, osolidariska och oambitiösa. Detta ofta genom att använda argument som inte verkar helt genomtänkta eller entydiga.
Många har sagt att den blåa politiken gör att de sjuka hamnar i kläm och att de arbetslösa sätts i en tung sits.
Jag kan egentligen inte prata om de arbetslösa. Jag var det ett tag men hade inga problem med det mer än att jag ansåg att AF har ett allt för byråkratiskt och omotiverande system (en åsikt som några inte delar med mig) för de som ville plugga och arbeta samtidigt.
Jag kan förklara hur det går till senare, men min poäng är att det verkar fungera för de flesta. Många säger att arbetslösheten är "för stor" men samtidigt så har världen gått igenom en kris, en massa industier fick varsla en hel bunt människor, och vi har inte hunnit ta oss igenom den ordentligt ännu. Vi har den största arbetslösheten i norden enligt undersökningar (http://www.arbeidslivinorden.org/nyheter/nyheter-2009/unga-vet-vad-unga-behoever-om-utsatthet-arbetsloeshet-och-aatgaerder), det kan man kanske inte förneka, men samtidigt är inte jag övertygad om att de rödgröna hade lyckats bättre.
En annan populär åsikt är att de sjukskrivna hamnar i kläm (som sagt) och att utförsäkringssystemet sviker.
Jag vet inte hur det kommer att bli, för mig känns detta system relativt ungt, men jag ser egentligen inget fel i att man ska bli arbetsutvärderad när man har varit sjukskriven x antal dagar. Om sedan försäkringskassan missbrukar sitt ansvar så kan inte det läggas på en "missunsam" regering. Dock skall det påpekas att det MÅSTE tilläggas ett sätt att kunna överklaga de tagna besluten på, någonting som jag har fått intrycket av att det saknas.
Som en jämförelse kan det dock nämnas att det under den röda regeringen fr o m 2002 (hittar ingen regelrätt dokumentation men läser det nämnas på flera ställen bl.a http://altenberg.se/bra-med-balanserad-debatt-om-sjukforsakringen/) börjades utförsäkra folk med traumatiska konsekvensen; ett flertal självmord. Det var en gigantisk debatt har jag för mig, men det var två år innan jag började bry mig i politik så kommer tyvärr inte ihåg detaljerna. I vilket fall så hände det.
Jag skulle här vilja poängtera min övertygelse om att det ALLTID kommer att falla folk mellan stolarna. Det finns inget Utopia då alla mår bra, får rättvis lön och fantastisk gratis sjukvård.
Argumenten för de rödgröna har varit att Alliansen driver en "egoistisk" och "klyftbyggande" politik, och menar att de själva är solidariska och medmänskliga.
Ord som "egoism", "klyftökning", "rättvisa" och "solidaritet" har blivit så fruktansvärt överanvända att folk verkar missa grunbetydelsen, förstå vad de egentligen säger.
För egoistisk skulle jag inte kalla ett parti som låter inkosttagaren behålla mer av sin egentjänade lön.
En skatteökning skulle vara "solidarisk"? Om man läser på Svenskt Näringslivs utgåva av (http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/00018/_Skatterna_-_vem__va_18159a.pdf) kan man läsa att det egentligen är just de rika som betalar den mesta skatten i Sverige. Den rikaste femtedelen betalar 47% av skatteintäckterna, och tar samtidigt bara ut 12% av den.
Rent nationallt borde det vara positivt att de som har mycket pengar blir uppmuntrade att behålla dom?
Jag menar, smarta, rika människor har råd att skaffa advokater som på något klurigt sätt sätter in pengar på ett konto i Schweitz istället, eller växlar pengarna till någon annan valuta och skickar iväg dom till andra sidan jorden. Detta får, så vitt jag förstår det, konsekvensen att den svenska kronan sjunker i värde, och Sverige förlorar på det i vilket fall. Istället för att vinna 1 miljard i skatteintäckter och förlora lika mycket i försvagning av kronan, kan man låta de rika behålla en större del av pengarna (inte helt såklart, men fortfarande så att man uppmuntrar folk att "göra karriär, få löneförhöjningar och göra ännu mer karriär" osv.) och vinna på att kronans värde stabiliseras.
Det högre blocket i svensk politik är, övrigt, internationellt sett som lite smygvänster. De blåa skulle egentligen kunna vara lila. De sänker inte skatterna så mycket, det finns fortfarande bidrag att få. Det är inte som att något parti i det högra blocket tänker som de gör i USA eller sydamerika.
Samtidigt bör också nämnas att ingen i de vänstra blocken heller har som ambition att bli som Ryssland eller nordkorea...
Det finns ingen ideologi som fungerar i sin helhet och enkelthet. Man måste på något vis blanda och luckra uppdem, se vad som passa förtillfället och hur mycket pengar de nödvändigaste åtgärderna behöver. Jag skulle helt stå bakom om alla våra partier bestämde sig för att bli lila, och blir glad när partier går ut som i deologiskt o-färgade. Det tycker jag betyder som att de inte är låsta i ett tankesätt, utan är beredd att göra vad som krävs, och låta bli det som kan undvaras.
Oj, min utgångspunkt från början har blivit något förskjuten... eh... Jag ogillar helt enkelt de olika partiernas sätt att utgå ifrån motpartiernas nackdelar istället för att framhäva sitt eget partis fördelar. "Istället för att gnälla på mörkret, tänd ett ljus" som Berglin sa i en av hans teckningar.
Nu har klockan blivit 02.40 och jag känner mig fruktansvärt sömnig.
Jag reserverar mig för att de fakta jag beskriver inte nödvändigtvis är helt korrekt. Jag läser inte längre samhällsvetenskap genom skolan och har egentligen inte blivit politiskt intresserad förrän under den senaste månaden.
Men tack för ordet.
Kommentarer
Trackback
