Nejra - Echoes
Jag vaknade av en mardröm imorse.
Inte en sån där mardröm som är läskig; man vaknar med dubbel puls och tänker "Vilken tur att det bara var en dröm!"... Nej, ingen sån.
I min dröm så berättade * för mig hur fruktansvärt dum i huvudet jag var. När jag bönade och bad * att berätta vad det var för något som jag gjorde fel så skrattade * åt mig, som om jag var den mest korkade i hela världen när jag trodde att * skulle understå sig att berätta någonting för Mig. Mig, Jag, som är den värsta människan i världen, vad tjänar * på att berätta något för mig när jag ändå inte kommer att lyssna.
"Men snälla, snälla, snälla... Jag ber dig, berätta bara vad jag gjorde! Jag lovar, jag kommer att lyssna!"
* skrattade bara åt mig, och de som stod kring * också.
"Du kommer hamna i helvetet, och jag kommer att stå ovanför dig och skratta åt dig. Du förtjänar det!"
Jag vaknade med känslan att jag var ungefär lika värdelös som en ticka.
Lika snäll och vänlig som en kaktus.
Lika omtänksam som en parasit.
Lika slämmig som en mask.
Det tog halva eftermiddagen att ta mig ur den känslosamma apati som jag hade hamnat i.
Det var meningen att jag skulle gått med jobbansökningar, men... jag kunde inte förmå mig att förflytta mig från köksbordet på två timmar.
Jag satt där och försökte övertyga mig själv om att jag inte var fullständigt värdelös. Att det finns saker jag gör som betyder någonting, för någon eller någonting. Att jag har kompisar som bryr sig om mig, och att de bryr sig om en pga av att jag är värdefull.
Jag mår bättre nu.
Men skulle någon rent spontant vilja skicka iväg ett sms och skriva alt. ringa och säga: Du är värdefull! så skulle jag inte bli ledsen, utan snarare tvärtom. Då skulle jag säga; Tack! från djupet av mitt hjärta.
Och jag skulle uppskatta om * kunde hålla sig borde från mina drömmar. Tack.
It only makes them worse.
Tack för ordet.
