Beautifuckingworld

Jag är inkrånglad i min egen tanke igen. Vad är jag? Vart finns jag? Vart är jag påväg? Vad är det meningen att jag ska göra? Vad är det meningen att jag ska tycka?

Gah, jag går under om jag tänker på det...

Jag känner mig så bortkollrad, så... hjälplös. Eller snarare, väl medveten om min egen oförmåga att förändra situationen. Min egen oförmåga att förstå.

Jag vill bara att allt ska lösa sig.

Kan inte allt bara lösa sig...

Varför kan allt inte bara lösa sig?

Varför är mitt huvud så himla ovärt just nu? Varför kan jag inte få en rätsida på allting? Varför kan jag gå från att tycka att allt är helt okej till att tycka att livet är helvetiskt? Varför gör jag det?
Ingenting har förändrats de senaste fem minuterna.

Allt har förändrats de senaste två månaderna.
Varför bara inte acceptera läget? Och om inte det är möjligt så ska man kanske försöka att förändra någonting?

Men mitt livs uppbyggnad är som ett plockepinn, väljer jag fel pinne att satsa på rasar allt isär.
Inte så att jag inte är beredd att satsa, men jag vet inte vilken pinne som faktsikt kommer hålla allt på plats.
Vilken pinne ska jag välja?

Det är alltid alla dessa val. Alla dessa livsval.

Men jag gör det som jag innan har föreskrivit mig.

Jag låter spelet ligga till dess att jag ser vart jag ska vända mig, och vilken pinne som är den friktionsfriaste...

Till dess får ni dras med dessa metaforiska och kryptiska meddelanden, skickade från andra sidan.

De som inget betyder för er, men som beskriver alltet för mig.


Tack för ordet.