Beautifuckingworld

Plötsligt känns livet så förtvivlat.
Om och om igen.

Fan, jag vill hem.


"It hurts to be alone
In this cell I call my home"


Jag lever bara för att få komma hem.

Det funkar så länge man har något att göra, men när jag kommer hem och det är tyst och tomt i lägeheten så vill jag bara hoppa i sjön, eller springa härifrån tills fötterna slutar fungera och jag hostar upp lungorna.
Det är ingenting fel på det här stället, det är mig det är fel på.
Det är mig det är fel på.

Jag lyssnar på Crossfade, och borde egentligen sitta med hemtentan, eller diska, eller laga mat.

Men jag vill inte handla, jag vill inte äta, jag vill inte plugga.

Jag vill bara lägga mig ner under någonting och glömma bort världen, och låta världen glömma bort mig.

Nej, det är säkert inte så hemskt som jag beskriver det, men det känns så... Jag vill verkligen inte, jag har ingen motivation, jag känner mig som en slav som bara maler på vid piskan av verkligheten.

Jag vet inte vad jag ska göra.
Vad ska jag göra?
Vad är det för fel på mig?
Varför tycker jag att det här är sämst?
Det här är inte sämst!
Fan ta dig Fantomen, ryck upp dig ditt as.


Tack för ordet.