en sudden reflection.
Hur gick det till, när jag började med att inte räcka till. Vart tog jag vägen, när jag bytte triktining och tog vägen norrut, bort från stan och allt och livet. Har jag kvar allt, Trots att jag lämnade så mycket bakom mig... Försvann det? Det man inte ser, det syns inte, och om jag vänder ryggen så syns det inte längre, jag ser det inte längre. Finns det då? Vart tog det vägen? Var det jag som tog vägen, som kanske vek av vägen lite för tidigt?
Jag lyssnar på låten jag skrev för ett halvår sedan.
Är det mig jag sjunger om? Är det jag som finns bakom mina ord? Nej, det är det inte, det kommer jag ihåg, men jag känner igen mig trots att inga ord egentligen borde kännas igen, för dom är inte vända mot mig. Dom är vända mot en annan värld, men jag ser igenom dom. Jag borde inte kunna se dom alls, för dom har vänt sig bort, dom ser inte mig.
Det man inte ser syns inte.
Men det som brukade synas ser fortfarande.
Jag ser fortfarande.
Jag vet inte vad det är jag vill säga. Är det ångest som pratar? Är det ångest som hänger på mina skuldror?
Jag vet inte, jag vet inte vart denna plötsliga vilja att förmedla min verklighets tillvaro kom ifrån.
Kanske var det jag som kom ifrån den.
Vi tappade bort varande någonstans på vägen.
Den väg jag vek ifrån, eller var det jag som kom bort ifrån den? Var det verkligeheten som vände sig bort, eller verkligheten som tappade bort mig?
"Vännen heter Per, han är kär i alla där, och vill göra dig glad. Så han ger dig sin lycka i pillerformat och i torkade blad. Dom går åt igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen.
Ett enda ensamt ljus dansar stilla till sista refrängen."
Flicka lilla - B:atic.
Jag lyssnar på låten jag skrev för ett halvår sedan.
Är det mig jag sjunger om? Är det jag som finns bakom mina ord? Nej, det är det inte, det kommer jag ihåg, men jag känner igen mig trots att inga ord egentligen borde kännas igen, för dom är inte vända mot mig. Dom är vända mot en annan värld, men jag ser igenom dom. Jag borde inte kunna se dom alls, för dom har vänt sig bort, dom ser inte mig.
Det man inte ser syns inte.
Men det som brukade synas ser fortfarande.
Jag ser fortfarande.
Jag vet inte vad det är jag vill säga. Är det ångest som pratar? Är det ångest som hänger på mina skuldror?
Jag vet inte, jag vet inte vart denna plötsliga vilja att förmedla min verklighets tillvaro kom ifrån.
Kanske var det jag som kom ifrån den.
Vi tappade bort varande någonstans på vägen.
Den väg jag vek ifrån, eller var det jag som kom bort ifrån den? Var det verkligeheten som vände sig bort, eller verkligheten som tappade bort mig?
"Vännen heter Per, han är kär i alla där, och vill göra dig glad. Så han ger dig sin lycka i pillerformat och i torkade blad. Dom går åt igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen.
Ett enda ensamt ljus dansar stilla till sista refrängen."
Flicka lilla - B:atic.
Kommentarer
Postat av: Ferhat
Trackback
