Happy face
Jag och min älsklingskarl firade två månader igår.
Detta, mina vänner, kan till synes verka som ett ynkligt tal att fira.
Två månader är bara: 1/6 av ett år. 1/12 av två år. 1/480 av en livstid (på 80 år).
Det är även: 59 dagar. 1426 timmar. 84 960 minuter.
Then again, man kan ju alltid citera en känd låt (Seasons of Love) och säga "How do you measure the time of a year? Measure in love.". Visserligen så vet jag inte om de menar att året blir längre eller kortare om man har haft ett kärleksfullt år, men jag kan definitivt säga att dessa två månader har varit några utav de värdefullaste hittills (mitt liv har bestått av 220 månader, jämförelsevis ). Inte rent händelsemässigt, det har inte hänt ovanligt mycket de här månaderna, utan mer... man har inte oroat sig lika mycket... typ.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det och det verkar nog bara helskumt... men, ja...
Det är nog egentligen inte någonting som ni är riktigt intresserad av (att läsa om hur perfekt(?) jag finner min själsfrände). Men det finns en massa att säga, även om jag inte tänker tortera er med en massa kärlekskranka idealiseringar.
Partyt hos Eva knallade på, med Alias och blåbärstårta. Tyvärr kändes det som att jag var lite ute och drog mig tillbaka redan halv 11. Detta visade sig dock vara ett bra intiativ eftersom jag då hann hälsa på min mor som hade kommit hem ifrån Övik, och vakandet över min mormor.
Det var trevligt att se henne med ett leende.
Jag har saknat det.
Farväl!
