Musikfunderingar
Jag lever kring musik.
Jag lyssnar musik större delen av min tid.
Det enda skälet till att jag ville ha en dator var att då kunde jag dra på windows M P medan jag klädde på mig, när jag städar rummet, när jag hänger tvätt, läser... När jag spenderar tid på övervåningen (min dator är numera den enda musikkällan på denna våning) helt enkelt. I och för sig så har de inget internet så jag kan inte göra så mycket annat heller... men detta till trots så tror jag inte att jag hade hängt så himla mycket på internet där i vilket fall, i ett försök att undvika virus.
Det jag tänkte komma till är funderingen över hur bra den enklaste musik kan vara.
Efter jag hade fått höra Lars Winnerbäck's (enligt mig en av dom bästa) låt Faller, knarkade jag den innan jag och gick och la mig i säkert en månad. Samma sak gäller Release Me från Oh Laura. Den kunde jag lyssna på hur länge som helst (vilket drev min kära och ömma moder till vansinne. Jag har välsignats med gåvan att aldrig tröttna på bra musik, men det verkar inte komma ifrån min mors sida av släkten...)
Med detta menar jag inte att allt som inte är enkelt inte är fint, absolut inte. Helt galet maffig musik är också helt underbart.
Men över lag så tror jag att jag föredrar enkelt och "liten" musik när jag bara ska vara, sitta och läsa, sitta och skriva. Man kan låtar tankarna vandra på ett helt annat sätt då man inte fokuseras på musiken.
I mycket hård musik slår basen i bröstkorgen som ett extra hjärta. Du-dunk. Du-dunk. Och man börjar automatiskt tixa med benen i takt (alt. trioler) med musiken.
"Mjuka" låtar är ofta bara ett ljust välljud, som ett extra täcke på ett trött sinne.
Bra låtar:
Lars Winnerbäck - Faller Oh Laura - Release me Plain White T's - Hey there Delilah Enya - May it be Melissa Horn - New York.
Farväl!
