Träning och adrenalin.
Jag blir alltid så glad av att träna fight.
Både för att jag känner att jag är bra på det, och för att inte mina handleder tar stryk av det.
Och så får man alltid en rätt trevlig adrenalinkick av det!
Here I go, high or low, fast or slow, soon you'll be below. Sho!
Faktum är att jag har varit i full gång hela dagen, och under eftermiddagen kändes det som att jag hade en liter rent koffein i blodet och fixade nästan inte sitta still. Jag lekte med några klasskamrater och fick bort en del av min överskottsenergi där, men kände hur sjuuukt taggad jag var på att träna.
Och vad händer, om inte ett sånt där pass som tar musten ur en, och man bara....jaaaaa!!!! En gång tiiiiill!!!
Visserligen vill jag graderingsträna (I need it) men slag och spark pass är typ det bästa som fiiiiinns! Speciellt när man kör med någon som inte är rädd för att ta i och inte är rädd för att få lite smällar själv. Ah, ack de plågade leenden som mötte mig när jag slängde en hissa osae (ett knä i magen) på min kamrat. Det var så att mungiporna steg ett par cm ovanför ansiktet på mig, som den sardoniske (Nytt ord! Nytt ord!) människan jag är. (Jag vill inte längre kalla mig sadistisk, sedan det var någon som påstod för mig att det faktiskt bara handlade om en människas sexuella läggning, inte bara en allmän inställning..... ehe... ._.' .... Dock håller jag mig fortfarande för kampsportsuttrycket: Den enda sanna glädjen är skadeglädjen. Basta.)
Aja, jag är hemma nu, har ingen aning om vart min far är, men känner mig allmänt upprymd, och mår aaaasbra! I feel happy, and witty and GAAAAAY! I'm so mjäppi, just for being this GAY TODAAAAY! [todaaay, todaaaay]
Nu ska jag ringa och höra vilken väg min far har tagit. Farväl! (haha, FarVäg XD XD)
Både för att jag känner att jag är bra på det, och för att inte mina handleder tar stryk av det.
Och så får man alltid en rätt trevlig adrenalinkick av det!
Here I go, high or low, fast or slow, soon you'll be below. Sho!
Faktum är att jag har varit i full gång hela dagen, och under eftermiddagen kändes det som att jag hade en liter rent koffein i blodet och fixade nästan inte sitta still. Jag lekte med några klasskamrater och fick bort en del av min överskottsenergi där, men kände hur sjuuukt taggad jag var på att träna.
Och vad händer, om inte ett sånt där pass som tar musten ur en, och man bara....jaaaaa!!!! En gång tiiiiill!!!
Visserligen vill jag graderingsträna (I need it) men slag och spark pass är typ det bästa som fiiiiinns! Speciellt när man kör med någon som inte är rädd för att ta i och inte är rädd för att få lite smällar själv. Ah, ack de plågade leenden som mötte mig när jag slängde en hissa osae (ett knä i magen) på min kamrat. Det var så att mungiporna steg ett par cm ovanför ansiktet på mig, som den sardoniske (Nytt ord! Nytt ord!) människan jag är. (Jag vill inte längre kalla mig sadistisk, sedan det var någon som påstod för mig att det faktiskt bara handlade om en människas sexuella läggning, inte bara en allmän inställning..... ehe... ._.' .... Dock håller jag mig fortfarande för kampsportsuttrycket: Den enda sanna glädjen är skadeglädjen. Basta.)
Aja, jag är hemma nu, har ingen aning om vart min far är, men känner mig allmänt upprymd, och mår aaaasbra! I feel happy, and witty and GAAAAAY! I'm so mjäppi, just for being this GAY TODAAAAY! [todaaay, todaaaay]
Nu ska jag ringa och höra vilken väg min far har tagit. Farväl! (haha, FarVäg XD XD)
Kommentarer
Trackback
